Tomhetens triumf

Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel
Mats Alvesson
Atlas, 2011

tomhetens-triumfRedan innan den svenska sommaren kommit och gått kan jag kora 2015 års viktigaste bok på ärans och hjältarnas språk. Den kom ut redan 2011 och är professor Mats Alvessons hafsigt skrivna men blytunga genomgång av skitsnackets och ytans seger över omdömet och djupet. Tomhetens triumf är en exposé över den tid som är nu, där inget trams är för dumt för att sägas, allt nytt är bra och om bara ditt leende är tillräckligt stort kan du sälja vad som helst till vem som helst. Han bryter varken ny mark eller erbjuder nya insikter men ingen kan fly från denna vitbok över dumskallarnas sammansvärjning. En svensk akademiker som tänker själv och faktiskt har något viktigt och intressant att säga. Och som dessutom har den goda smaken att våga kritisera sin egen profession. Kors i något tak någonstans i alla fall.

Det är inga steppande fjärilar på boksidorna och upprepningarna är många men innehållets vikt förlåter allt. Detta är en ytterst viktig bok om de underliggande drivkrafterna i det senmoderna samhället där konsumtion är den enda och fundamentala idé som hela samhällets krympande tillgångar kretsar kring. Och för att rationalisera sitt eget berättigande i en tid av förtvinande förväntningar lurar organisationer sig själva och sin omvärld först att förväxla nollsummespel med egna vinster, sedan förhöja sina anspråk till komisk grandiositet och till sist skapar man Potemkinkulisser av illusioner för att blända och förvilla.

Om man vill hårdra argumenten påstår Alvesson att lögner, skitprat och självbefläckelse är en del av dagens företags och organisationers modus operandi och jag är i allra högsta grad böjd att hålla med. Det är en truism att säga att ytan tycks vara viktigare än substansen i dagens samhälle och att det sluttande planet blir allt brantare, men Alvesson visar tragiskt nog att klichén stämmer. Samhällskritiska institutioner omfamnar i lycksalig ignorans och med öppna armar okritiskt den för dagen säljande management-trenden. Det är ett sorglustigt drama att beskåda.

I en tid då våra materiella behov är tillfredsställda, åtminstone för två tredjedelar av befolkningen, blir konsumtionens syfte istället social, symbolisk. Vi konsumerar för att konkurrera med våra likar. En jakt på social positionering, bekräftelse och godhet. Vi konsumerar för att imponera på grannen, ett relationellt spel utan egentlig substans utanför vår egen strävan att klättra ikapp eller helst förbi våra vänners sociala status. De är på samma gång medtävlare och domare, precis som du själv. Det är inte de egna preferenserna som styr begären utan vad man tror de andra i den grupp man vill tillhöra och identifierar sig med, begär. Och poängen är att summan av allas strävan att klättra förbi alla andra är noll då varje vinst är någon annans förlust. All befintlig forskning visar att ökad materiell standard inte med automatik skapar högre grad av lycka. Någonstans på den materiella klättringen avstannar korrelationen med lycka.

Enligt Alvesson har grandiositet kommit att bli på svaret på samtidens försök att till en billig penning kompensera för den sociala nivellering som nollsummespelet inneburit. Om allt för många konkurrerar om samhällets frukter kan man i alla fall plocka de lägst hängande genom att ladda och gestalta fenomen så att de framstår som glamorösa och framgångsrika. Grandiositeten har förstås ett nära samband med att viljan att bli sedd och bekräftad. Christopher Lasch beskrev narcissisten som beroende av andra för att få sin självkänsla bekräftad. Vi vill bli förknippade med något prestigefullt snarare än med något plebejiskt, något med vikt och status. Inte med något trivialt eller vardagligt. Därför byter skolor namn på utbildningar, företag byter namn på arbetsuppgifter och alla får nya, fina titlar att ståta med. Allt utan att något i den bakomliggande verksamheten förändrats. Grandiositeten är individualistisk, precis som samtiden förespråkar.

Sista benet i hans trikolor av villfarelser är illusion, ett minskat intresse för vad man skulle kunna kalla för substans. Man ser substansen som något gott, det råder aldrig någon tvekan om att kvalitet alltid är att föredra framför kvantitet, men inte till vilket pris som helst. Det kostar betydligt mindre att förmedla illusionen av substans, en kuliss, en ordmassa, en föreställning som ger sken av något positivt, av kvalitet eller substans. Varför inte framsteg, rätt politisk åsikt, det goda, det sanna och det vackra; det som vi alla vill ha, det som vi vet är gott och ingen kan ha någonting emot? Vad får vi? En tornado av pseudohändelser och pseudohandlingar. Och det bästa med pseudohändelser är att eftersom de är skapade kan de formas för att tjäna skaparens egna intressen.

När Alvesson kommer in på hur man i arbetslivet och organisationer handskas med hans tre fantasier kan vi alla känna igen oss. För det första pratar man ofta om hur samhället förändras och att organisationen måste följa med i tiden. För det andra söker organisationer skapa en positiv bild av sig själv. För det tredje vill organisationer öka just sin grupps status och för det fjärde har vikten av ”ledarskap” antagit metafysiska proportioner.

Orsaken till att dessa fyra myter har fått ett så stort inflytande är dessbättre inte alls svårt att förstå: just follow the fucking money! Många har dessa myter som sin enda – och mycket lukrativa – inkomstkälla. Tänk konsulter, reklam, PR, HR, journalister, mode; alla vars arbetsuppgifter består i att prata skit, ljuga och pådyvla omvärlden något den inte behöver. Men deras mantra är alltid detsamma: förändring är bra, det gamla är dåligt, vardagen är tråkig, framtiden är spännande. Nytt, nytt, nytt! Snabbt, snabbt, snabbt! Köp, köp, köp! Nu, nu, nu!

Och bullshitprosan frodas: man coachar, signalerar och förändrar. Ledningsgrupper coachas i knowledge management för att signalera tydlighet i sin värdegrund. Eller som Annie Lööf brukar säga: ”Jag älskar att leda.” Min personliga favorit är förstås kompetensutveckling vilket väl vanligen betyder en dags PowerPoint-seminarium på en konferensanläggning på bekvämt taxiavstånd från Stockholms central. Med grupparbete på eftermiddagen och samkväm på kvällen för att personalen tillsammans ska bonda som ett team, utforma målen och dra åt samma håll. Sedan har vi implementeringen av verksamhetsstyrnings-system. Det sker genom en ledningsprocess som har en huvudprocess vars stödprocess nu ledningsgruppen coachar en ledare i att använda för kompetensutvecklingsarbetets fortlöpande implementering i best practice av core values.

Man kan skratta rått åt näringslivets infantila besatthet av management-svengelskan, ledarskapscoacher och uppblåst titelsjuka om det inte vore för det faktum att det är denna elit som på alla plan beslutar vad som kommer att ske och dessutom i kraft av sin relativa styrkeposition, trots sin diminutiva numerär, också i hög grad påverkar vad andra i samhället beslutar sig för att göra, tycka och tro. Yta, illusion och i synnerhet förmågan att tro på sin egen svada är de egenskaper som premieras.

Det är Alvessons tredje exempel i hur tomheten triumferar som ligger mig varmast om hjärtat: hur eliten får oss att tänka, handla och välja som de vill, inte som vi själva vill. Det som Noam Chomsky och Edward S. Herman så träffande kallade Manufacturing Consent, men som ursprungligen myntades av Walter Lippmann i hans bok Public Opinion från 1922. Alvesson frammanar ett samhälle där konsumtionen på alla sätt är central och konsumentens/kundens/medborgarens val är navet kring vilket samhällsmaskineriet snurrar. Det sägs ju att kunden är kung men vad händer om han är naiv, ignorant, foglig och manipulerad? Han exemplifierar med hur konsumtionens onda tvilling – reklamen – indoktrinerar och styr vårt tänkande.

I vårt nuvarande senmoderna, postindustriella samhälle, har våra materiella behov för länge sedan tillfredsställts. Nu är vi relationella varelser och konsumerar för statusens skull, för vår plats i den sociala hierarkin. Men om vi redan har allt, vad ska vi då köpa? På den frågan har systemet alltid ett svar: vad det än må vara vi kan tjäna pengar på. Men utan självklara behov tvingas säljarna använda allt grövre metoder för övertalning. Från att tidigare ha utnyttjat den indexreglerade fåfängan använder nu systemet i symbolismens tidevarv individens redan konstruerade fantasier om sig själv och hur den bör vara, göra och se ut. Men det kräver kunskap om personen inte bara på generell utan också på individuell nivå. Nästa steg blir förstås att använda all metadata vi själva genererar, samla in den, systematisera den och sedan sälja den till högstbjudande för att användas till att få oss att konsumera ännu några fler saker vi inte behöver. Men vänta nu …

Men samma slutsatser kan förstås sägas om viktigare val än vilka kalsonger eller jeans vi köper. Vilka myter vi väljer att tro på, vilka journalister vi väljer att lyssna på, vilka politiker vi röstar på när det är dags att välja. Allt detta beror i hög grad på vad som sägs i det offentliga rummet och vad som sägs i det offentliga rummet beror i hög grad på vad några få vinstdrivande företag och dess ägare tycker. Att kritik mot detta kund/marknadstänkande inte prioriteras är i detta perspektiv inte förvånande. Mediers raison d’etre är lika dubbelt som glasklart: de ska tjäna pengar åt sina ägare och samtidigt tradera sina ägares politiska åsikter. Dra in kosingen går väl lite knackigt i dessa dagar men det senare gör de med bravur. De är inte en del av lösningen, de är i allra högsta grad en del av problemet. Det är ett dilemma men numera finns så många alternativ till propagandamaskinen att valet är enkelt.

Kom ihåg att vi alltid har ett val. Vårt ansvar som individer är att sträva efter att göra detta val så genomtänkt och omdömesgillt som möjligt. Att inte bidra till entropin.

 

Toujours je suis Charlie

je-suis-charlie-300x157

När ska mördandet i utbyte mot evigt liv få ett slut?

David Pope:

B6wZOY8CMAA_b6v.jpg large

Austerity, or not austerity

Den senaste veckan har erbjudit en fontän av gapflabb, fingervaggande och illa dold schadenfreude. Det är förstås allvarligt när professorer grundar sina slutsatser på felaktiga Excel-kalkyler, ännu allvarligare när de av oklar anledning undantar vissa data som, om de vore inkluderade, helt skulle kullkasta den slutsats de kom fram till. Men kanske allvarligast är när de försöker ärerädda sina högst dubiösa resultat då det personliga omdömet står på spel. Och helt plötslig är det inte lika lätt att fnissa längre. Det är faktiskt allvar.

Philip Stevens i FT sätter fingret på det jag anser vara det grundläggande misstaget som hela tiden görs: allt för många av de ekonomiska sambanden som så tvärsäkert påstås gälla, är inget annat än politiska åsikter skrudade i vetenskaplig retorik. Ekonomi är för viktigt för att lämnas åt ekonomer. Han avslutar sin text sålunda:

”What circumstance now demands of politicians is the confidence to break free of the defunct, and debunked, economic theorising. Economists are not always wrong; nor does the real problem lie with dodgy data. The mistake comes when policy makers invest the findings of a faith-based discipline with the certainties of science. They would do better to rely on common sense and observed behaviour. By underscoring this fairly simple lesson, the War of the Spreadsheet Coding Error may yet do Europe a huge service.”

 

Rational Man: D’oh!

Homer-Brain-X-Ray-the-simpsons-smallMänniskans vilja och förmåga att lura sig själv är en aldrig sinande källa av kreativiteten. Vi kan aldrig veta vad vi inte vet men vi tror alltid att vad vi vet är tillräckligt för att veta. För dig och mig är det komiska anekdoter men för samhället kan det få enorma konsekvenser. Shamanerna inom den ekonomiska vetenskapen grundar nämligen sina teorier på att vi vet, att vi är rationella, egoistiska och nyttomaximerande när vi fattar beslut. I en artikel i The Atlantic diskuteras en forskningsrapport av Daniel McFadden hur löjeväckande sådana påståenden är: The Irrational Consumer: Why Economics Is Dead Wrong About How We Make Choices

”Daniel McFadden is an economist. But his new paper, ”The New Science of Pleasure,” shows the many ways economics fails to explain how we make decisions — and what it can learn from psychology, anthropology, biology, and neurology.

The old economic theory of consumers says that ”people should relish choice.” And we do. Shopping can be fun, democracy is better than its alternatives, and a diverse and fully stocked grocery store ice cream freezer is quite nearly the closest thing to heaven on earth. But other fields of science tell a more complicated story. First, making a choice is physically exhausting, literally, so that somebody forced to make a number of decisions in a row is likely to get lazy and dumb. (That’s one reason why stores place candy near the check-out aisle: They suspect your brain is too zonked to resist.) Second, having too many choices can make us less likely to come to a conclusion. In a famous study of the so-called ”paradox of choice”, psychologists Mark Lepper and Sheena Iyengar found that customers presented with six jam varieties were more likely to buy one than customers offered a choice of 24.”

Dan Ariely och Nina Mazar listar på samma tema sex sätt vår hjärna lurar oss att fatta suboptimala, (läs skitdåliga) finansiella beslut: Six ways our brains make bad financial decisions

”We all do it: hold on to a stock when every indicator screams sell, or spend our entire bonus on a new car instead of paying off debt. A whole new area of science called behavioural economics, or BE – a blend of psychology, economics, finance and sociology – has sprung up to explain why. According to BE pioneer and Duke University professor Dan Ariely (author of the bestseller Predictably Irrational) and Rotman School of Management researcher Nina Mazar, our brains are hard-wired to choose short-term payoff over long-term gain. Here are six common mistakes investors make – and how to avoid them.”

 brain-big

The Unseemly Sight of Banksters Hairy Butt

bankster-emperorAnat Admati och Martin Hellwig har ett läsvärt utdrag ur deras nya bok på Bloomberg om hur banker behandlas på samma sätt som kejsaren i H.C. Andersens saga: okritiskt och underdånigt.

”Banks have a similar mystique. There is a pervasive myth that banks are different — special, somehow — from all other companies and industries in the economy. Anyone who questions this is at risk of being declared incompetent.

In fact, many claims made by leading bankers and banking experts, including academics, have as much substance as the emperor’s new clothes. But most people don’t challenge these claims, even as the claims affect policy. The specialists’ confidence is too intimidating. Even people who know better fail to speak up. The public is taken in.”

Vilket får mig att tänka på den globala elitens årliga firmafest i Davos som nyligen avslutades. Här är en beskrivning av tillställningen som jag tänkte länka till men sedan glömde bort. The Unbearable Vanity of Davos

”Davos, in short, is magnificently seductive, a monument to man’s need for self-actualization. (And it is mostly men—women only make up 17% of the elite participants at Davos, though they are 60% of WEF staff.) But does it improve the state of the world? Hardly. When you consider the lifestyle of those taking part, starting with the private jets, it is really quite an achievement for them to keep their cognitive dissonance in check for the better part of a week.

Perhaps the license to pretend is part of the modern-day Davos therapy. ”Schwab discovered along the way that saving the world is really quite hard work,” one longtime conference-goer said to me last year. ”Vanity is much easier to sell.”

Rädda den ekonomiska vetenskapen från ekonomerna

Ronald Coase skriver om ekonomiskråets esoteriska och abstrakta reduktionism i Harvard Business Review.

”This separation of economics from the working economy has severely damaged both the business community and the academic discipline. Since economics offers little in the way of practical insight, managers and entrepreneurs depend on their own business acumen, personal judgment, and rules of thumb in making decisions. In times of crisis, when business leaders lose their self-confidence, they often look to political power to fill the void. Government is increasingly seen as the ultimate solution to tough economic problems, from innovation to employment.

Economics thus becomes a convenient instrument the state uses to manage the economy, rather than a tool the public turns to for enlightenment about how the economy operates. But because it is no longer firmly grounded in systematic empirical investigation of the working of the economy, it is hardly up to the task.”

Election reflection

The election is finally over and we can all get back to our lives. For me, as an outsider looking in, the most egregious and precarious part of the show was, and is, the fatal divergence between what is and what a large part of the electorate claims to be. You can of course argue that the party of reality denialists lost and all is well, but what does it say about the state of the Union?

It’s a natural part of negotiations, of politics and all human interactions to disagree. But to challenge the most common understandings, the most basic facts of the world around us and to assign whatever meaning you like to the words you use, is a irrevocable breach of trust and respect between human beings, and in my opinion, a symptom of something far worse. This decline of striving for honesty and refusal to accept broadly agreed, well truths, reeks of desperation. And that is never a good thing, in fact, it’s dangerous. This descent did not happen overnight. Profound changes like this never do. They creep up on you, slowly and incrementally. One small utterance at a time. And remember, all to many of these are carefully premeditated and made by choice.

When The Onion first published this brilliant piece of satire, I laughed harder and harder for every paragraph I read. When reading it now, after all is done but perhaps not said, somehow what I earlier thought hilariously funny, now feels ominous. The reason is simple. The very thing that’s being so expertly lampooned, suddenly looks to close to very thing it’s making fun of, to be funny.

”CHARLOTTE, NC—With the savage roar of the heathen Democratic horde rising all around him, President Barack Obama delivered an incendiary speech to close his party’s national convention Thursday night, commanding the ultraprogressive minions in attendance to help him “destroy Jesus and usher in a new age of liberal darkness that shall reign o’er the earth for a thousand years.”

The thunderous 45-minute address—during which the president argued for a second term so that he could “finally kill Jesus once and for all, as well as all those who worship him”—was well received by the frenzied, wild-eyed audience, whose piercing chants of “Four more years!” and “Slaughter the believers!” echoed throughout the Time Warner Cable Arena.”

Admit economic ignorance

Att erkänna att man inte vet är svårt, nästan lika svårt som att erkänna att man haft fel. Ingenstans är detta så flagrant som inom nationalekonomin. Trots det fortsätter företrädare inom skrået, likväl som politiker, att le krampaktigt inför kamerorna och tillsammans låtsas att ingen kan se kejsarens håriga arsle.

Edward Hadas diskuterar insiktsfullt vad vi kan veta och inte veta och varför det är gott omdöme att skilja dem åt.

”It is time for economists to admit that they are stumped. Four years after being blindsided by Lehman Brothers’ collapse, the profession is still stumbling in the dark. Policymakers and pundits still make confident pronouncements, but the conclusions are radically different. The expert disagreements give away the truth: ignorance reigns.”