Lycka, olycka och grundstötta illusioner

 

Lena Andersson, kvinnan med den väna rösten men sylvassa pennan resonerar i DN om varför det numera är ideologer på högerkanten som omfamnat lyckan som begrepp. Det är enligt henne ingen tillfällighet att Johan Norbergs senaste bok, ”Den eviga matchen om lyckan”, handlar om lycka. Men det är heller ingen tillfällighet att de mest högljudda och uthålliga förespråkarna av den osynliga handens primat numera tycks vilja prata om allt annat än just detta.

Jag minns Johan Norberg ute på Frescati i början av nittiotalet med sitt vackra hårsvall, trenchcoat och Frihetsfrontens rödvita klistermärke på den svarta attachéväskan. Sedan dess har han frejdigt och grundligt beskrivit hur världen skulle kunna bli så mycket bättre, om vi bara kastade loss det ok som är staten. Någon reglering eller tillsyn behövs då rakt inte, allt sådant sköter marknaden bäst själv. Under tiden har argumenten växt inom den ekonomiska vetenskapen, oavsett vad man kunnat iaktta om man bara lyfter blicken från skrivbordet, att avregleringar och marknadslösningar alltid och hela tiden skapar optimalt resultat, är en illusion.

Det är en illusion inte bara i dess konsekvenser utan kanske framför allt i dess ingående komponenter. En av dessa är förstås människan själv. I den osynliga handens teori är Homo sapiens en alltigenom rationell Homo economicus. Det är som vi alla vet ett ytterligt naivt påstående. Men i den dystra vetenskapen har det varit ett av de mest grundläggande postulaten. Kanske till och med det viktigaste. Anledningen till att det har fått hänga med så länge trots dess avsaknad av verifierbarhet är att om detta axiom skulle visa sig falskt, är i princip varenda lärobok i ämnet obsolet. Länge har det mest varit politiska kommentarer som kritiserat detta men som de senaste årens nobelpris visat är ett veritabelt paradigmskifte i antågande. Och det är enligt min åsikt inte en dag för tidigt.

Share

Speak Your Mind

*