Filmtajm: Margin Call

Margin Call är kammarspel om en dag i en investmentbanks liv, möjligen med drag av Lehman Brothers, när en junior riskanalytiker får ett USB-minne av sin nyss sparkade mentor med information att firman sitter på en enorm förlustposition. Sedan följer filmen hur de olika medarbetarna  på olika positioner i firman hanterar saken. Och det är riskanalysen, eller snarare frånvaron av den, som filmen pekar ut som orsak till firmans problem. Jag håller med skribenterna nedan. Filmen är bra. Den är snygg, har högt tempo och knivskarp dialog.

I Pro Publica skriver Jake Bernstein att ”The 37-year-old writer and director used the financial crisis as a springboard to create the most insightful Wall Street movie ever filmed. Margin Call captures a day in the life of a Lehman Brothers-like bank as it scrambles to avoid falling into the first cracks of the financial crisis. Briskly paced and marvelously acted, the movie reveals how large financial institutions operate and the motivations of the people who work within them.”

Han avslutar så här ”Beyond the sheer entertainment value of the movie, Chandor’s biggest coup is his willingness to indict a system rather than simply blame the individuals within it. Ultimately, Margin Call is the story of a Wall Street that has evolved from an economic helpmate to an economic predator.”

Här är också en intressant intervju med upphovsmannen tillika regissör, J.C. Chandor.

New York Times är överlag positiv och kallar den”Number Crunching at the Apocalypse.”

“Margin Call” is a thriller, moving through ambient shadows to the anxious tempo of Nathan Larson’s hushed, anxious score. It is also a horror movie, with disaster lurking like an unseen demon outside the skyscraper windows and behind the computer screens. It is also a workplace comedy of sorts. The crackling, syncopated dialogue and the plot, full of reversals and double crosses, owe an obvious debt to David Mamet’s profane fables of deal-making machismo. Hovering over all of it is the dark romance of capital: the elegance of numbers; the kinkiness of money; the deep, rotten, erotic allure of power.”

Ja, det är Nina Perssons pojkvän Nathan Larson som står för filmens utmärkta musikspår.

Vanessa Friedman i Financial Times ser filmen tillsammans med två bankirer som anser att det inte är en helt oäven beskrivning av branschen. De känner i alla fall igen slipsarna – en Turnbull & Asser och en Hermès.

Om man vill kan man tolka två underliggande teman i filmen – egenintresset ljuger aldrig och vi har alla ett pris. Om det stämmer kan man se den som den film Oliver Stone försökte göra. Att visa Wall Streets nakna, håriga baksida.  Men istället blev det ju som bekant en tvetydig hyllning till girigheten. Om än med gott humör.

Share

Speak Your Mind

*