Anders Borgs kranka feghet

Hur länge ska Anders Borg få leka doktor med grannflickan egentligen? Vår högt ärade finansminister fortsätter sin platonska predikan om hur irrelevant demokrati är. När han intervjuas i The Spectator håller han inte tillbaka, varför skulle han, han har ju löst problemen i dagens samhälle. Vi kan nu upplösa alla parlament, avskaffa alla val och ersätta våra politiker med ekonomer. Då kan vi nå det vi alla strävar efter, optimalitet. Somliga saker är så svåra att förstå att man måste tillhöra det hemliga sällskapet för att förstå, jag citerar: ”’ Non-economists, he says, ‘might have a tendency to fall for those kinds of messages’.”

Framtiden tillhör uppenbarligen brahminerna. Det upphöjda brödraskap som efter år av intensiva studier av texterna, av urkunderna, har kommit till den enda och sanna insikten, den insikt som alla kan nå, bara de vandrar den rätta vägen. Men vänta nu, vad säger han egentligen? Om det vore så att de som tillhör den högsta kasten automatiskt kommer till insikt, borde då inte alla brahminerna nå samma insikt? Varför finns det så många åsikter bland dem? Borde inte alla omfattas av samma kunskap, samma insikt, samma slutsatser? Jag förstår ingenting.

”‘When I look at other politicians I tend to see myself more as an economist,’ he says.”

När Borg implicerar att det finns politiska val som är identiska med optimala ekonomiska val gör han ett felslut lika gammalt som politiken självt. När Elevrådsordföranden ledde Sveriges Mest Kompetenta Regering gjordes det heller aldrig några politiska val, han genomförde bara Den Enda Vägen. Det var bara en lycklig slump att den råkade sammanfalla med de politiska val hans parti stod för. Att hävda detta är inte bara vetenskapligt och  intellektuellt ohederligt, det är också fegt. Jag kan inte bestämma mig för vilket som är värst, att ljuga eller att inte våga stå för sina åsikter?

Brad Delong är lika upprörd efter att ha sett en intervju med Anders Borg hos Charlie Rose.

”Listening to Sweden’s Finance Minister Anders Borg on Charlie Rose was, I found, quite frightening.”

Jag har själv inte sett inslaget men kan gissa att han gjorde som han brukar, förnekar att han är politiker som väljer mellan strategier beroende på vilken ideologi han företräder och istället låtsas stå över liknande småttigheter. Han företräder ju allmänintresset gubevars.

Alltid lika intressanta John Kay tangerar ämnet när han diskuterar hur man inte bör göra när man tar beslut.

”Benjamin Franklin, a leading figure of the 18th-century enlightenment, advocated a rational approach to decision-making. In a letter to the English chemist Joseph Priestley, Franklin claimed to have found “great advantage” in a process he described as moral or prudential algebra: set out pros and cons, attach weights to each consideration and arrive at a balanced judgment taking all relevant factors into account.”

Och ännu mer angeläget när han fäller omdöme om de beslut som föregick kriget i Irak och finanskrisen:

”In reality, it was a source of spectacular instability. Analysis was a fig leaf for ideology and elaborate distortions of reality were used to justify predetermined conclusions. In both cases, a bogus rationality concealed rather than illuminated the reality of public and private decision-making.”

Simon Kuper skriver om ett liknande felslut i Financial Times – The CEO Fallacy.

”The CEO fallacy is relatively new. For centuries, it was soldiers and clergymen who ran states. Perhaps the shift began in 1974, when an obscure gathering of business types in Davos, the “European Management Forum”, first invited some politicians. Gradually, in the Reagan-Thatcher era, business became redefined as “the real world”. Today, Davos is where CEOs tell politicians how to run the world.

But the politicians should be careful. A company isn’t like an economy. Stefan Szymanski, my economics guru at the University of Michigan, says: “Most economists would be pretty adamant that that is a poor analogy.””

Politiken och ekonomin är olika sfärer i samhället. Båda lika komplexa som reflexiva. När politiker påstår att just deras ideologi frambringar de mest optimala resultat måste man fråga sig: för vem? Politik är val mellan intressen i samhället. Dessa val kan göras på ett mer eller mindre ansvarsfullt sätt, men de är aldrig, aldrig endast val mellan optimalitet och suboptimalitet. Ekonomin är Ärat och politiken Börat, aldrig mötas de två.

Share

Speak Your Mind

*

%d bloggare gillar detta: