Nu ljuger Herr Svensson igen

Ja herrejävlar, jag vet fan inte var jag ska börja. Nu är Åsa Linderborgs egen huslibertarian Mattias Svensson ute med sina försåtliga motiv och pratar skit igen. I en artikel med rubriken Ett pris i elitens smak kommenterar han årets nobelpristagare i ekonomi med det uppenbara syftet att underminera och så tvivel om den viktigaste utvecklingen inom den ekonomiska vetenskapen sedan nollan uppfanns.

Verifierbarhet är alla vetenskapers moder. Hos deltagarna i The Dismal Science har detta alltid varit den skamfulla familjehemlighet om vilken det aldrig skall talas. För att de alltmer elaborerade ekonomiska teorierna överhuvudtaget ska kunna användas, än mindre gå jämnt ut på sista raden, måste antaganden göras. Eftersom den enskilda människan är den minsta beståndsdelen i ekvationerna är kunskapen om varje individs val och beteende nödvändiga beståndsdelar i varje påstående inom disciplinen. Problemet är bara att dessa val och beteenden aldrig på allvar prövats empiriskt, förrän nu. Eller snarare på 70-talet då psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky började med kontrollerade experiment för att visa hur människor faktiskt beter sig i givna situationer. Utan att förvåna någon motsade dessa experiment de tidigare antagandena på många punkter. Och Kahneman fick förstås sedan själv Nobelpriset 2002 tillsammans med Vernon L. Smith.

Jag bifogar en behändig introduktion jag lånat från Business Insider med de vanligaste kognitiva felsluten. Den innehåller bilder så att även herr Svensson och Åsa kan hänga med.

När empiri introduceras kan teorier verifieras eller replikeras. Konsekvensfascister bland oss kan då hävda att utan empiri har den ekonomiska vetenskapen i strikt mening aldrig varit en vetenskap. Så långt vill jag inte gå men att de alltför länge utfärdat checkar utan täckning råder det inget tvivel om. Det vore ett stort steg för ekonomerna men ett gigantiskt kliv för mänskligheten om disciplinen fick en kula i vardera knä och blev en i mängden av de andra mjuka vetenskaperna. Kanske liknande statsvetenskap eller varför inte sociologi eller antropologi. När såg du senast en antropolog stå i dumburken och oemotsagd lägga ut texten om hur man bäst organiserar samhället medan c-kändisen nickande står bredvid med sin koaffyr och mikrofon och hummar med. Nej, just det!

Herr Svenssons tillvägagångssätt är allt annat än originellt. Det är en metod han använt tidigare. Man tar ett trivialt exempel som får representera totaliteten av vad du vill vederlägga. Detta för att introducera osäkerhet och ta udden av argumenteringen. Det är en välbeprövad taktik. Den användes framgångsrikt under lång tid av tobaks- och oljelobbyn. Idag är kanske dess mest prominenta användare klimatförnekare samt religiösa evolutionsförnekare. Taktiken har till och med ett namn: Teach the Controversy.

Det storebrorssamhälle han frammanar där, ”ett fåtal teknokrater sätts att utforma system som ges svårkontrollerad och hemlighetsfull makt över oss”, finns ju redan. Det kallas senkapitalistisk liberal demokrati. I det samhället utnyttjas varje kognitiv villfarelse till bristningsgränsen av företag – men också organisationer och politiska partier, varje entitet som har ett intresse att påverka – via reklam, PR, lobbying eller medier. Om detta har herr Svensson noll och intet att säga. 

I dessa mogna ekonomier är de lågt hängande frukterna sedan länge plockade men eftersom aptiten hos den kvartalrapportsbesatta hydran aldrig kan tillfredsställas, tas vinstökningen först med sänkta kostnader via personalen; sedan via försämrad produkt och till sist genom tvivelaktiga affärsmetoder. Jag rekommenderar de båda tidigare nobelpristagarna George A. Akerlofs och Robert J. Shillers bok Phishing for Phools med den talande underrubriken, The Economics of Manipulation and Deception. Här är John Lanchesters recension av den i LRB.

Jag har själv skrivit om Mattias Svenssons dolda motiv och försåtliga metoder tidigare när han recenserade de två tyska journalisternas bok om läckan från advokatfirman Mossack Fonseca, Panama Papers. Då var hans storsinta konklusion att skatteflykt inte är så mycket att bry sig om. Han har också skrivit uppskattande om ekonomihistorikern Deirdre McCloskey utan att nämna med ett ord att hon är en uttalad och välkänd libertarian.

Jag vill inte frånta herr Svensson sin rätt att uttrycka sin åsikt, inte heller anser jag att libertarianer inte kan ha en rättmätig plats i det offentligt rummet. Jag jobbar i servicebranschen, korkade åsikter är en del av min vardag. Vad jag reagerar på är hur han argumenterar, hans metod. De – han är ju långt ifrån ensam – insinuerar att de argumenterar från ett radikalt och progressivt underifrånperspektiv och modigt står upp för den lilla människan mot maktens giriga käftar. Men i själva verket står deras åsikter i perfekt samklang med den verkliga makten, den ekonomiska. Någon med mindre sensibel disposition än jag skulle kalla det naket hyckleri.

Det kan vara värt att återge in extenso hur Nobelkommittén motiverade Thalers pris. Här är de tre första styckena i motiveringen: 

“Economists aim to develop models of human behavior and interactions in markets and other economic settings. But we humans behave in complex ways. Although we try to make rational decisions, we have limited cognitive abilities and limited willpower. While our decisions are often guided by self-interest, we also care about fairness and equity. Moreover cognitive abilities, self-control, and motivation can vary significantly across different individuals.

In order to build useful models, economists make simplifying assumptions. A common and fruitful simplification is to assume that agents are perfectly rational. This simplification has enabled economists to build powerful models to analyze a multitude of different economic issues and markets. Nevertheless, economists and psychologists have documented systematic deviations from the rational behavior assumed in standard neoclassical economics. Incorporating insights from psychology into traditional economic analysis has spawned the field of behavioral economics, a flourishing area of research with significant impact on many subfields of economics.

This year’s Laureate Richard Thaler played a crucial role in the development of behavioral economics over the past four decades. He provided both conceptual and empirical foundations for the field. By incorporating new insights from human psychology into economic analysis, he has provided economists with a richer set of analytical and experimental tools for understanding and predicting human behavior. This work has had a significant cumulative impact on the economics profession; it inspired a large number of researchers to develop formal theories and empirical tests, which helped turn a somewhat controversial, fringe field into a mainstream area of contemporary economic research.”

Det var för detta Richard Thaler fick priset, inte som Mattias Svensson vill få oss att tro att hans forskning endast strävar efter att låta den klåfingriga politiska eliten kränkande manipulera oss stackars frihetsälskande medborgare.

Vad tycker du, hur mycket av sanningen måste man undanhålla innan det är befogat att kallas lögnare?

Låt mig då ge några exempel på hur beskedet mottogs i mitt personliga twitterflöde. Ingen, jag upprepar, ingen tar upp den invändning som Mattias Svensson reser. Varför? Det är inte den politiska elitens tentakler som utgör hotet idag, det är den monstruösa och till stora delar teknokratiska maktförskjutning till marknadens och kapitalägarnas fördel, från politiken och från demokratin som skett. En maktförskjutning som herr Svensson med glädje, lust och hela sin själ deltagit i och aktivt verkat för. Men vars konsekvenser han och de andra libertarianska megafonerna inte bara vägrar kännas vid utan de fortsätter också likt blinda får med än större entusiasm hävda sin juvenila ideologi.

Paul Krugman blev så uppspelt att han använde ett utropstecken. Äntligen!


John Cassidy från The New Yorker vars bok How Markets Fail är mycket bra:


Här är Tim Harfords gratulation i The Financial Times:
”Richard Thaler has won the Nobel memorial prize in economics, an award that had been anticipated for some time. Prof Thaler is a behavioural economist, one of the group of economists who applies insights from psychology, or perhaps plain common sense, into the idealised world of economic modelling.”


Matt O’Brien i Washington Post instämmer:
”The main critics of Thaler’s work are libertarians who don’t like the idea of the government nudging anyone to do one thing or another.”


Justin Fox i Bloomberg. Även hans bok vill jag rekommendera, The Myth of the Rational Market:
In the late 1970s, Richard Thaler thought most of his fellow economists deeply misunderstood how actual people make actual economic decisions, and his renegade ideas risked derailing his career. But they didn’t. Thaler’s was a lonely struggle for a while, but it evolved into a savvy, calculating operation. And it was successful — not in overthrowing the mainstream, but in changing it.”


Här är en bra sammanfattning av Bloombergs Editorial Board:
”Thaler has devoted his career to developing an idea that challenges orthodox economics — the fact that humans aren’t always rational, and don’t always act in their own best interests. Among other things, they lack self-control, they’re inconsistent in how they value things, they have an outsized fear of losses, and they overreact to bad news. Various businesses — payday lenders, car rental companies, video streaming services — have long exploited such psychological insights to take advantage of consumers.

Improving economics as a science will require economists to act more like scientists — rejecting models that don’t fit, relying more on experiments, and replicating findings to test their validity. Top journals should see it as part of their job to challenge the prevailing theories. And improving economics as a guide to policy requires, in addition, more skepticism. Economists and policy makers need to worry more about the assumptions that underlie their proposals, and not just about the math that yields answers once those assumptions are made.

Thaler richly deserves his Nobel. If his prize nudges economics in the right direction, even better.”

Anledningen till denna uppräkning är att jag vill framhäva hur mainstream Behavioural Economics har blivit. Något som tycks ha gått hela den svenska offentliga diskursen förbi. Mattias Svensson är uppenbarligen en av dem. Det är inte förvånande, han vill inte förstå. Hans syfte är ju politiskt, inte filosofiskt. Han är springpojke till Svenskt Näringsliv. Människan är inte den rationella egoisten som ekonomernas kalkyler antar, istället är hon unikt altruistisk. Konsekvenserna av den insikten är revolutionerande. Homo Economicus är död, länge leve Homo Altruisticus!

Vilket osökt leder mig till nästa sorgliga kapitel i denna såpa: Aftonbladet Kulturs svårbegripliga insats som plattform för Timbros äppelkindade adepter.

Enligt min ålderstigna och otidsenliga mening är en tidnings kultursida en plats där filosofer och skönandar förenas i sin strävan efter det sanna, det goda och det sköna. En plats där den intellektuella ambitionen är högre än på de andra sidorna. Den vill vara något mer och bättre än en simpel hantlangare åt våra lägre instinkter eller lakej till fingerpekande ideologer. Den ska tillföra något nytt, såväl fakta som insikter. Den ska vara en plats med goda intentioner och en genuin vilja att förstå. Men som med så mycket annat i dagens samhälle är det väl ett hopplöst förlegat sentiment. Vad har vi gjort för att förarga gudarna så till den grad att de förbannat oss med denna generande låga nivå på den inhemska intelligentian?

Åsa Linderborg tycks inte begripa vilket grundskott mot de neoklassiska/neoliberala ekonomiska doktrinerna en mer empirisk och verklighetsförankrad ekonomisk vetenskap är. Det är egentligen inte en ideologisk fråga utan en epistemologisk. Men som Stephen Colbert uttryckte det, ”It’s a well-known fact that reality has liberal bias.” Här är förstås betydelsen av liberal amerikansk och inte europeisk.  Det känns som jag upprepar mig men borde inte denna utveckling vara något som påstått systemkritiska Aftonbladet Kultur applåderar?

Jag försökte komma på något snärtigt och dräpande som avslutning men återanvänder istället den jag använde förra gången jag skrev om Mattias Svensson och Aftonbladet Kultur. Det är ju trots allt väldigt sällan man blir positivt överraskad när man läser svenska kultursidor.

”För att sammanfatta: herr Svensson visar med sina texter två djupt problematiska symptom på det demokratiska tillståndets förfall: räckvidden på högerns indoktrinering och vänsterns djupa ointresse och okunskap om finansiella och ekonomiska frågor.

Varför Aftonbladet upplåter åtråvärd exponering i Sveriges största dagstidning, vars politiska  orientering är oberoende socialdemokratisk, åt anarko-libertariansk agitprop är obegripligt, närmast bisarrt. Vem behöver fiender med sådana vänner?”

/Nolle

Share

Den lönnfeta s.k. vetenskapen

Här är en pedagogisk, träffande och rolig video med Ha-Joon Chang som Aeon länkade till. Han tillhör den snabbt ökande skaran av ekonomer som fått nog av sitt eget självupptagna skrå och manar till uppror. Jag rekommenderar hans böcker Bad Samaritans: The Myth of Free Trade and the Secret History of Capitalism och 23 Things They Don’t Tell You About Capitalism.

”Thus, what we were told by the free-marketeers – or, as they are often called, neo-liberal economists – was at best only partially true and at worst plain wrong. As I will show throughout this book, the ‘truths’ peddled by free-market ideologues are based on lazy assumptions and blinkered visions, if not necessarily self-serving notions. My aim in this book is to tell you some essential truths about capitalism that the free-marketeers won’t. This book is not an anti-capitalist manifesto. Being critical of free-market ideology is not the same as being against capitalism. Despite its problems and limitations, I believe that capitalism is still the best economic system that humanity has invented. My criticism is of a particular version of capitalism that has dominated the world in the last three decades, that is, free-market capitalism. This is not the only way to run capitalism, and certainly not the best, as the record of the last three decades shows. The book shows that there are ways in which capitalism should, and can, be made better.”

Ekonomi är alldeles för viktigt att lämnas åt ekonomer precis som politik är för viktigt att lämnas åt politiker.

Share

Besvikelse, frustration och slutligen ilska

Yves Smith länkar till en intressant studie om ”Politics of Rage”.

”Rage is all the rage these days. Global media have taken notice of “voter rage” directed at the centre-right/centre-left establishment. What appears less well understood is that this voter rebellion, “the Politics of Rage”, spans nearly all advanced economies, has been taking place for more than a decade, is unparalleled in modern history, and is deeply entrenched. This is not just about Brexit or the US election; it is about a global political movement.”

Hon illustrerar inlägget med ett experiment Frans de Waal gjorde med ett par kapucin-apor. Righteous indignation, indeed.

Share

Austerity, or not austerity

Den senaste veckan har erbjudit en fontän av gapflabb, fingervaggande och illa dold schadenfreude. Det är förstås allvarligt när professorer grundar sina slutsatser på felaktiga Excel-kalkyler, ännu allvarligare när de av oklar anledning undantar vissa data som, om de vore inkluderade, helt skulle kullkasta den slutsats de kom fram till. Men kanske allvarligast är när de försöker ärerädda sina högst dubiösa resultat då det personliga omdömet står på spel. Och helt plötslig är det inte lika lätt att fnissa längre. Det är faktiskt allvar.

Philip Stevens i FT sätter fingret på det jag anser vara det grundläggande misstaget som hela tiden görs: allt för många av de ekonomiska sambanden som så tvärsäkert påstås gälla, är inget annat än politiska åsikter skrudade i vetenskaplig retorik. Ekonomi är för viktigt för att lämnas åt ekonomer. Han avslutar sin text sålunda:

”What circumstance now demands of politicians is the confidence to break free of the defunct, and debunked, economic theorising. Economists are not always wrong; nor does the real problem lie with dodgy data. The mistake comes when policy makers invest the findings of a faith-based discipline with the certainties of science. They would do better to rely on common sense and observed behaviour. By underscoring this fairly simple lesson, the War of the Spreadsheet Coding Error may yet do Europe a huge service.”

 

Share
%d bloggare gillar detta: