Don’t fight the acronyms or You can’t eat alphabet soup with a knife and fork

Now, with the Fed being the last of the true Masters of the Universe to reveal their cards, its two thumbs up for risk assets all around. After QE1, QE2 and Operation Twist, Ben Bernanke finally whipped out his secret weapon that’s been bulging uncomfortably from his front pocket for so long – The Open Ended Bazooka, or OEB. Earnings, sales, GDP-figures, productivity, inflation, nothing really matters when trying to dissect and calculate fair value anymore. It’s all the about the printing presses now, and has been for a long time. The ECB’s contribution is of no less consequence: LTRO, OMT, OMG and WTF. Ever the Italian, Mario Draghi gallantly promised to do what it takes, try every move, explore every nook and cavity to get the fat lady off.

You can bitch and moan all you like, but at the end of the day, it’s just another input in the moving target that is the market. And if you haven’t adjusted accordingly, well, better luck next time. Barry Ritholtz’s blunt, but oh so true post, spelled it out thusly:

”I see this unfortunate tendency to go full on wonkasaurus too often amongst equity traders, bond managers, prop desks. They seem to forget that their job is to manage risk and seek opportunity. Long digressions into why the Fed is misguided or Congress has failed are beside the point. That should be the starting point of their analysis, not the end point.

The rest of the analysis must be: If the Fed is misguided, how shall we position ourselves?”

Never mind slowing of the BRIC’s, near death of the PIIGS’s, crushing debt and world wide synchronized swan dive, the market knew it all along and swooned higher. How long it will last and how far it will go is anybody’s guess. Perhaps this is what needs to be done to get the economy going but we’re now entering new territory and with that comes risk. All the previous boatloads of cash doesn’t seem to have done the trick, what if even more of the same doesn’t either? And if it doesn’t reach it’s intended target, where does it all go? Well, that’s an easy one to answer. Risk on baby, risk on!

Source: WSJ

From the FT: QE3 serves up a post-summer pop

”The Bernanke effect may not wear off quickly. The Fed chairman had made clear “that he considers the stock market a crucial mechanism for the transmission of monetary policy,” says Quincy Krosby, market strategist at Prudential Financial. “That means the rally carries on. Shorting the market would be betting against the Fed, against Mario Draghi and perhaps the Chinese state. That’s a bet that most traders simply cannot make.””

 

Share

Bernanke filosoferar eller Never trust a hippie

Varför är ekonomer alltid så säkra på sin sak och varför har ekonomer alltid fel när de prognosticerar? Sedär en paradox för det 21:a århundradet. Chefen för den amerikanska centalbanken Federal Reserve, Ben Bernanke, kanske sover dåligt av dånet från sedelpressarna i källaren och drömmer om andra mål än högt kapacitetsutnyttjande och prisstabilitet. I ett tal häromdagen till ett rum fullt av ekonomer tänkte han högt och spekulerade om att kanske det inte är vad, utan varför, som är det viktiga för den inom nationalekonomin så centrala tesen om resursallokering. Det var en artikel hos Bloomberg, Bernanke to Economists: More Philosophy, Please, som gjorde mig uppmärksam på talet.

”On Monday, Ben Bernanke wasn’t talking like a scientist. He was talking like a philosopher. “The ultimate purpose of economics, of course, is to understand and promote the enhancement of well-being,” he said. To a roomful of economists, he suggested that the measurements they were using, like gross domestic product and personal consumption expenditures, were inadequate to that understanding. “Aggregate statistics can sometimes mask important information,” he said. Translation: People are unhappy, and we don’t know exactly why. “We should see better and more direct measurements of economic well being,” he said, “the ultimate objective of our policy decision.” Translation: I know it’s hard to measure happiness. Start doing it, anyway.”

Men hela talet, med rubriken Economic Measurement, är faktiskt värd att läsa i sin helhet. Den finns också i videoformat för den som inte orkar. När det enda verktyg man har är en hammare, ser allt ut som spikar. Om man inte kan mäta det, om det inte kan sättas siffror på och infogas i en statistisk tabell existerar det inte. Alla dessa svarta hål av ignorans har ekonomerna fyllt med sina teorier och axiom, åsikter och fördomar.

Never trust a hippie är ju en etablerad visdom men när mannen på toppen av det kapitalistiska berget bara så mumlar om att lycka kanske också borde vara med i ekonomernas Excel-ark, känner åtminstone jag en skakning på övre däck. Tänk tillbaka några år då den saxofonspelande objektivisten spelade rollen som orakel och gjorde allt som stod i hans makt att avreglera allt som avregleras kunde, tills fantasin om jämvikt förvandlades till mardröm.

”As we think about new directions for economic measurement, we might start by reminding ourselves of the purpose of economics.  Textbooks describe economics as the study of the allocation of scarce resources.  That definition may indeed be the ”what,” but it certainly is not the ”why.”  The ultimate purpose of economics, of course, is to understand and promote the enhancement of well-being.  Economic measurement accordingly must encompass measures of well-being and its determinants.”

 ”This line of research has generated alternative measures of well-being that are frequently survey-based and incorporate elements such as psychological wellness, the level of education, physical health and safety, community vitality and the strength of family and social ties, and time spent in leisure activities.”

Say you want a revolution? Yeah, whatever. Pass the bong man!

Share

Filmtajm – The Warning

Det sägs ju att ingen kunde förutse vad som var på väg att hända i bostadssektorn i USA under 00-talet. Men bara för att de var få som gjorde det, betyder det inte att ingen gjorde det. I The Warning, en dokumentär som PBS Frontline gjorde på hösten 2009, visas med all önskvärd tydlighet att det faktiskt fanns, till och med på myndighetsnivå, åtminstone en som såg vad som höll på att hända och aktivt försökte uppmärksamma både politiker som andra berörda myndigheter. Men som blev ignorerad, motarbetad och till sist avgick.

Symptomatiskt nog börjar filmen med Alan Greenspan. Som elev och lärjunge till Ayn Rand symboliserar han den nyliberala våg som kom att demonisera all form av statlig reglering och kontroll. Den filosofin kom till makten 1981 när Ronald Reagen valdes till president. Och kröntes sedan till statsreligion 1987 när samme Reagan utnämnde Greenspan till centralbankschef. När sedan William Jefferson Clinton svor trohetseden i början av 90-talet var slaget över och vunnet.

Som ekonomisk rådgivare och senare finansminister valde Clinton Robert Rubin, tidigare vd på Goldman Sachs. Också han med starka åsikter om förtjänsterna med oreglerade marknader. Sedan kom också Timothy Geitner och Larry Summers. Vi känner dem sedan tidigare. Vi vet vad de gjorde, eller inte gjorde. Men här får vi se dem i närbild när de genomförde den katastrofala avregleringen av finansmarknaden som slutade med finanskrisen 2008. The Committee to Save the World som Time Magazine kallade dem på sin numera famösa förstasida.

Andra halvan av 90-talet var en enda lång börsfest underblåst av låga räntor och ny teknik. Det var en ny tid med ny ekonomi. Allt gick åt rätt håll, laissez faire tycktes fungera utmärkt. Hur långt denna libertarianska bubbla hade gått visas när Brooksley Born, nyutnämnd chef för Commodity Futures Trading Commission, i ett tidigt möte med Alan Greenspan får frågan om hon anser det bör finnas regler mot bedrägeri. Hon bekräftar förstås det uppenbara – ja, det bör finnas lagar och regler som förbjuder och bestraffar bedrägeri. Alan Greenspan håller inte med, han anser att det bör marknaden själv reglera. Så långt från verkligheten, så förblindad av sin egen liturgi var alltså USAs centralbankschef, en av världens absolut mäktigaste män. Jag trodde jag hört allt från dessa testuggande talibaner men detta tar verkligen priset! Då har jag ändå en samling av The Objectivist Newsletter i bokhyllan.

Born insåg tidigt potentialen för problem med marknaden för OTC-derivat, som var i princip helt oreglerad. En $27 biljoner stor marknad helt utan översyn. Utan övergripande kontroll över huvudtaget. Här ligger det stora problemet och medföljande mysterium – den totala frånvaron av insyn samt varför man motsätter sig möjligheter till insyn. En marknad så stor, helt utan översyn, kontroll och reglering, hotar hela systemets stabilitet insåg Born med fasa. Men när ryktena börjar gå på Pennsylvania Avenue att hon kontemplerar olika typer av reglering av marknaden skickar Rubin sin bulldog, Larry Summers, till henne med budskapet att hon inte förstår marknaden, att hon kommer att orsaka börskrasch. Som vi vet sedan tidigare går det fem finansindustrilobbyister på varje medlem av kongressen. Nu får de slita för sina arvoden. Men det gör bara Born mer engagerad i frågan. För vad är det i branschen som företrädarna kämpar så hårt för att hålla hemligt?

När ett första förslag på reglering är på pränt hos CFTC kallar Rubin till ett möte med The Presidents Working Group. Medlemmar är de vanliga – Rubin, Greenspan och Summers men även SECs ordförande Arthur Levitt och Born deltog. Det var en liten kommitté handplockad och styrd av Rubin. Det blev omedelbart konflikt. Syftet med mötet var uppenbart – CFTCs förslag om reglering av marknaden för OTC-derivat bör läggas i en skrivbordslåda och lämnas där. Argumenten är de vanliga: det är frånvaron av reglering som har gett oss denna bästa av världar med ständigt stigande tillgångspriser, låg arbetslöshet och hög produktivitet. Lämna det åt marknaden så löser det sig till det bästa. Rubin påstod till och med att Born och CFTC inte hade juridisk rätt att reglera marknaden. Greenspan, röd i ansiktet, hävdar att detta kan orsaka kaos på marknaden.

Men Brooksley Born låter sig inte övertygas. Två veckor senare publiceras förslaget. Concept Release. Motståndarna till förslaget går omedelbart till motattack. Rubin, Greenspan och Levitt skriver under ett gemensamt pressmeddelande och det utvecklas till en öppen konflikt mellan finansdepartementet och CFTC. Eftersom CFTC är en oberoende myndighet är det bara kongressen som ytterst kan avgöra dess befogenheter och nu blir det husförhör. Det är en sorglig skara präster i den nyliberala kyrkan som lovar dyrt och heligt vilken ohemult dålig idé det är att reglera den här marknaden, ja alla marknader.

Sommaren 1998 vittnade Brooksley Born fyra gånger inför kongressens utskottsförhör om de potentiella farorna med oreglerade derivatmarknader. Ingen lyssnade, ingen förstod. Hon gjordes i praktiken till åtlöje inför kamerorna. Alla, och jag menar verkligen alla, hade druckit alldeles för mycket Kool-Aid. Hon var för isolerad och motståndet för kompakt och för välorganiserat.

Men sex veckor senare exploderar Long-Term Capital Management-krisen. LTCM var den hedge-fond som med översmarta kalkyler och brutal belåning trodde sig ha hittat den pekuniära versionen av perpetuum mobile. Stora delar av LTCMs böcker bestod av just OTC-derivat. När värdet på fonden börjar dala vill investerarna ha tillbaka sin investering. Men LTCM var så högt belånad att om alla skulle få tillbaka sina pengar på en gång skulle marknaden kollapsa. Och eftersom marknaden var just så oreglerad som man bestämt att den skulle vara visste ingen hur stor exponering någon hade. Fjorton banker lägger upp $3,5 miljarder och paniken lägger sig.

Nu hörs nya krav på regleringar. Men samma personer upprepar samma argument vi hörde bara några månader tidigare. LTCMs fiasko är en anomali, vi kan aldrig reglera bort människors förmåga att ta undermåliga beslut hävdar Alan Greenspan inför kongressen. Och även denna gång går beslutsfattarna på avregleringsivrarnas linje. CFTC hamnar ute i kylan och Brooksley Born avgår.

Sedan kommer 2000-talet, ännu mer finansiell innovation, ännu mer översmarta kakyler, låga räntor, derivat av derivat och till slut en bostadsbubbla som imploderar med katastrofala globala följdverkningar. En trött och gammal före detta chef för Federal Reserve sammanfattar inför ännu ett utskottsförhör med att säga ”I found a flaw in my belief system”. Jo tack.

Share

What, me worry?

Nu har mötesprotokollen från Federal Reserves möten från 2006 offentliggjorts. Och det är inte en vacker syn som presenteras. Man kan möjligen hävda att det var konsensusuppfattningen hos i princip hela ekonomkåren just då. Men det hindrar inte att de här graferna från WSJ framkallar en del ofrivilliga flatskratt.

I NYT citeras en av ledamöterna när hon avtackar Alan Greenspan på hans sista möte som ordförande i januari 2006: Ms. Yellen said: “It’s fitting for Chairman Greenspan to leave office with the economy in such solid shape. The situation you’re handing off to your successor is a lot like a tennis racquet with a gigantic sweet spot.”

För den som inte har något bättre för sig ligger alla protokoll här.

Share
%d bloggare gillar detta: