Filmtajm: Inside Job

Jag såg Inside Job igen för andra gången när den gick på SVT härförleden och jag blev lika förbannad den här gången. Filmen är exemplarisk i sin pedagogik och sin faktahantering. Den bör visas med minst sex månaders intervaller tills de sista resterna av avregleringsdogmerna har exkommunicerats från det offentliga samtalet.

Det är ju en helt annan typ av film och med helt andra ambitioner, än TBTF – The Movie. Där TBTF bara vill beskriva ett händelseförlopp, vill The Inside Job förklara varför samma händelseförlopp inträffade. Med rätta belönades den med en Oscar för bästa dokumentär. Den förenar hårda fakta med starka åsikter. De fakta som presenteras förtjänar ingenting mindre än starka åsikter.

Filmen börjar på Island, population 320 000, BNP $13 miljarder, bankförluster $100 miljarder. Efter att bankerna privatiserats och sedan en avreglering av bankmarknaden lånade Islands tre små banker, som aldrig tidigare opererat bortom de karga stränderna, ut sammanlagt $120 miljarder och lade grunden till en aggressiv uppköpsstrategi som ingen viking skulle skämmas för. Här hemma köpte de fastigheter och finansbolag. När Kaupting köpte Nordiska Fondkommission fick de äntligen sitt namn i neon på Stureplan. Minns ni Kauptings helsidesannonser om dryga 5 procents ränta på insatta medel? Om det ser ut att vara för bra för att vara sant är det ofta just så.

Från Islands vackra naturscener kastas vi sedan till New Yorks djupa dalar av stål, glas och betong. För det är ju här, i de bekanta siluetterna över East River, som de ekonomiska beslut som verkligen betyder något, oftast tas.

Finanskrisens centrala orsak formuleras tidigt i filmen, av Matt Damon no less, ”This crisis was not an accident. It was caused by an out-of-control industry.” Den ”industry” som åsyftas är förstås finansbranschen. Det är en bransch som till sin natur egentligen ska verka i bakgrunden och tjäna den övriga ekonomiska aktiviteten i samhället, som vägnätet eller vatten- och avloppssystemet. Ferguson visar övertygande hur den istället som en gökunge tilläts växa först genom naiv men djupt medveten avreglering och sedan genom sammanslagningar för att till sist genom finansiella innovationer och basal girighet fullkomligt explodera.

Filmen är indelad i fyra delar. Den första handlar om bakgrunden, hur det kunde hända. Det är en rad kända fakta som redovisas. Efter depressionen reglerades finansbranschen med The Glass-Steagle Act som innebar att de banker som sysslade med investmentbanking inte fick federalt beskydd. Det skapade två olika typer av banker. Dels de som lånade in och ut pengar till människor och företag och dels de som tog risker med egna pengar, prop trading. Men när Ronald Reagan valdes till president 1981 startade en avregleringsvåg som först nu på allvar börjar ifrågasättas.

Bubblorna med efterföljande krascher kommer sedan slag i slag. 1982 avreglerades Saving & Loans-industrin i USA. De fick nu friare tyglar att investera låntagarnas pengar. Marknaden kraschade i slutet på decenniet och regeringen tvingades skjuta till $124 miljarder och en rad utlåningsinstitut gick i konkurs. Den svenska fastighetsbubblan med efterföljande krasch hade ju också föregåtts av liknande avreglering. Enron, Worldcom, Tyco är några av de namn som gått till historien ökända för att ha lurat, ljugit och fabricerat sina böcker. Internetbubblan kommer sedan med astronomiska värderingar på företag som aldrig någonsin gått med vinst. Den nya ekonomin var här.

Samtidigt börjar tillväxten av nya finansiella produkter att öka, de mest lönsamma för industrin är de som gemensamt kan kallas derivat. Det är komplexa finansiella instrument som härleds, deriveras, ur ett annat finansiellt instrument. Det kan vara aktier eller obligationer men nu uppfinner branschen derivat från precis vad som helst. Vad som gör vissa av dessa instrument så lönsamma är att de inte handlas på en officiell börs med traditionell clearing utan görs upp mellan parterna med bankerna som mellanhand. Det gör att istället för en kostnad på kanske 20 eller 30 punkter som det normalt skulle kosta i courtage, nu istället kostar 2-3 procent. Ta den summan gånger $200 miljarder så förstår man att industrin kämpar med näbbar och klor för att förhindra en reglering. En reglering som bara skulle betyda att de underkastas samma krav som aktier eller standardiserade aktieoptioner. Det är viktigt att poängtera här att det handlar inte om att stoppa eller förbjuda dessa instrument utan endast om att flytta över dem till en reglerad och kontrollerad handelsplats.

Men ett annat argument för en reglering av OTC-handeln är att det behövs transparens. När marknadsaktörerna handlar direkt med varandra registreras inte affären centralt någonstans vilket betyder att ingen vet vem som äger vad i hur stora volymer. Ett återkommande argument hos avregleringsförespråkarna, i synnerhet Alan Greenspan, var att de nya instrumenten skulle sprida riskerna hos marknadsaktörerna och därigenom göra hela systemet stabilare. Det skulle möjligen fungera bortsett från en viktig detalj: utan transparens vet ingen var riskerna finns, hur stora de är och vem som sitter på dem. Utan svar på dessa frågor kan aldrig ett system bli stabilt. Aktörer och instrument måste vara kända storheter. Att hävda systemstabilitet med det motsatta är ren och skär dogmatism. När Commodity Futures Modernization Act (CFMA) antogs av Bill Clinton i december 2000 nåddes the point of no return och nu är det egentligen bara en tidsfråga innan systemet imploderar.

En av filmens starkaste sidor är dess pedagogiska skicklighet. Mitt intryck är att när människor utanför finansbranschen ska förklara hur den fungerar går de ofta vilse. Antingen för att de helt enkelt inte förstår den eller också för att tycker så illa om den att det förmörkar deras omdöme. Ferguson faller inte i någon av dessa fällor. Förklaringen av hur CDO:erna skapades är exemplarisk. Och Gillian Tett är ju bara såå söt med sin svaga läspning.

Den andra delen fokuserar på den husprisbubbla som blev konsekvensen av de tidigare avregleringarna. Orsakskedjan är numera välkänd. En typ av företag, loan-originators, skriver kontrakt med husköparen och lånar ut pengarna. Deras ersättning var provisionsbaserad och subprime-lånen genererade den största provisionen. De säljer sedan vidare lånen till investmentbankerna som paketerar flera olika sorters lån till en och sedan säljer dem vidare. Men inte förrän de fått den godkänd och stämplad med den högsta ratingen, trippel-A av ratinginstituten, som får betalt av samma investmentbanker som kokat ihop värdepapperet.

Och nu kan inte den magiska pengamaskinen stoppas. 2004 lättar SEC på leverage ratio för bankerna. Från att ha legat på runt 10-1, ökade det till så mycket som 30-1 hos vissa. Bankernas ersättningsmodell baseras ju delvis på bonusar. Och bonusar baseras på storleken på vinsten. Mer pengar in, mer pengar ut, större bonusar. Och när man kunde ta ut försäkring på CDO:erna med ännu en finansiell innovation, Credit Default Swaps, var ju risken minimal. Det hade ju The Maestro himself, Alan Greenspan, själv sagt. Mer derivat som sprids ut mellan dessa sofistikerade investerare skulle ju göra systemet stabilt. På finansmarknaden är det mesta flytande och att skjuta på rörliga mål en del av vardagen. Men det finns en regel som kan betraktas som en naturlag: risk vs. avkastning. Risken står alltid i direkt proportion till den potentiella avkastningen. Men när hjorden rusar är det inte tid att stanna upp och tänka.

IMFs förre chefsekonom, Raghuram Rajan, var en av få som insåg vart denna bonusfueled bonanza barkade men blev förstås ignorerad. Den forskningsrapport han lade fram i Jackson Hole 2005 kan laddas ned här.

Här är Allan Sloanes artikel i Fortune som i filmen används för att beskriva en specifik CDO, nämligen GSAMP Trust 2006-S3, i mer detalj. Den sattes ihop av Goldman Sachs men stora delar av dess värde gick förlorad när majoriteten av de ingående lånen nedgraderades till junk.

Men nu börjar insikten smyga in hos Goldman Sachs att musiken är på väg att tystna. De bettar med coola 22 miljarder dollar i CDS:er hos AIG att CDO:erna skulle falla i värde. Det är inte småpotatis ens för Goldman eller AIG. Så de köper CDS:er för 150 miljoner som försäkrar dem om AIG skulle fallera. Ironin är halsbrytande. Men det slutar inte där. Nu börjar Goldman sälja CDO:er som är konstruerade så att de tjänar pengar om de faller i värde. Se här och här. Men de var inte ensamma. Nu förstår branschen att partyt är över och ska man tjäna pengar, ska man göra det på nedsidan. Den mest ökända dealen var med hedgefonden Magnetar. Läs hela ProPublicas story här.

”According to bankers and others involved, the Magnetar Trade worked this way: The hedge fund bought the riskiest portion of a kind of securities known as collateralized debt obligations — CDOs. If housing prices kept rising, this would provide a solid return for many years. But that’s not what hedge funds are after. They want outsized gains, the sooner the better, and Magnetar set itself up for a huge win: It placed bets that portions of its own deals would fail.

Along the way, it did something to enhance the chances of that happening, according to several people with direct knowledge of the deals. They say Magnetar pressed to include riskier assets in their CDOs that would make the investments more vulnerable to failure. The hedge fund acknowledges it bet against its own deals but says the majority of its short positions, as they are known on Wall Street, involved similar CDOs that it did not own.”

Nästa syndare till skampålen är ratinginstituten. Det är tre, numera välkända namn: Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch. De gav subprime-lån, alltså ren junk, skräp, sin högsta kreditvärdighet, Trippel-A. Det får normalt bara stater med sina statsfinanser i ordning. Och då har de skattevapnet i bakfickan om pengarna skulle tryta. Hur man kan ge skräplån samma kreditvärdighet som länder går bara att förstå om man har företagens kompensationsmodell klart för sig. De betalades av samma banker som skapade lånen. Om de inte fick sin önskade rating hos det första institutet gick de bara till nästa. Horribelt var ordet. Värdepapper med den eftertraktade trippel-A stämpeln gick från en handfull till tusentals fram till kraschen.  I filmen får vi se hur företrädare för ratingföretagen i kongressförhör vittnar om hur deras kreditvärderingar bara är ”åsikter”. Det är humor på hög nivå.

Den tredje delen handlar om vad som hände när bubblan sprack, krisen självt. Här sammanfaller filmen med TBTF. Min egen recension av den filmen finns här. Varningar saknades inte men så här med facit i hand är det alltid lätt att peka finger. Hedgefonden Pershing Capitals chef Bill Ackman cirkulerade en presentation av hur han ansåg att lånebubblan skulle rämna. Den är extremt informativ och detaljerad. Jag har lagt upp den här. Och så börjar den magiska pengamaskinen att rulla baklänges. Investmentbankerna kan inte sälja sina CDO:er, utmätningarna ökar, CDO:erna faller i värde, långivararna konkar. Marknaden för CDO:er avstannar totalt och lämnar bankernas böcker överfulla med olika värdepapper baserade på den amerikanska bostadsmarknaden som nu befinner sig i fritt fall.

I mars 2008 tar pengarna slut för Bear Sterns och tas över av JPMorgan Chase för $2 per aktie. Den toppade i januari året innan på $171,22. Den 7 september tar staten över Fannie Mae och Freddie Mac. Bank of America tar över Merrill Lynch och 15 september ansöker Lehman Brothers om Chapter 11. Finansmarknaderna avstannar över natt. Den veckan har AIG skyldigheter på $13 miljarder, pengar de inte har. Den 17 september tar staten över AIG och nästa dag går Paulson och Bernanke till kongressen och ber om $700 miljarder att användas till att rädda landets banker.

Det är nu filmens titel gör skäl för sitt namn. Finansbranschen fick inte bara vilka regler de än pekade på av politikerna, när de gör enorma förluster som resultat av de regler de tidigare bönat att få, eller snarare att inte få, rycker samma politiker in och täcker förlusterna med skattemedel. Efter att AIG tagits om hand av den amerikanska statens varma famn betalar de ut nästan $50 miljarder till olika motparter. Alla får 100 cents on the dollar. Mest får Société Général, Deutsche Bank och Hank Paulsons gamla arbetsgivare Goldman Sachs. Se här, här, här, här och här. Men nu har den finansiella härdsmältans effekter med allvar nått Main Street. Hög arbetslöshet, övergivna hus och tältläger. Jag har alltid tyckt att det är så sorgligt med övergivna eller halvfärdiga hus. De förmedlar en konkret känsla av ett öde som börjat så hoppfullt men slutat i mänsklig tragedi och förtvivlan.

Filmens fjärde del handlar om ansvar. Eller snarare frånvaron av ansvar. Man kan ju tycka att de som drev sina företag till ruinens brant skulle få sparken och tvingas gå med skammen brännande i nacken. Men istället fick investmentbankernas VD:ar mångmiljonbonusar av sina styrelser. Det är summor som får magen att revoltera. Och det innan hjärnan hunnit räkna om det till kronor!

Antal lobbyister som arbetar för finansindustrin: 3000. Antal dollar som finansindustrin spenderade mellan 1998 och 2008 på kampanjbidrag och lobbying: $5 miljarder.

Sedan tangerar Ferguson min personliga antipati när han vänder blicken mot den dystra vetenskapen och dess köpta pennor. När professorer och doktorer på de mest prestigefyllda institutionerna världen skådat, hävdar att avreglering är den enda och sanna vägen, banar det vägen för välvilliga politiker som inget hellre vill. Som Guardian påpekat är det avslöjande när Martin Feldstein, Professor vid Harvard och ledande avregleringsideolog samt styrelseledamot i AIG under finanskrisen, försäger sig med en freudiansk felsägning: ”Asked by Ferguson if he has any regrets about his behaviour, he says: ”I have no comments … uh, no regrets.” Flera av de intervjuade ekonomerna skruvar besvärat på sig i stolen och har stora svårigheter att bortförklara de uppenbara intressekonflikterna. Som Charles  Morris med förödande tyngd poängterar om den ekonomiska vetenskapen: ”it’s an important part of the problem.”

I den femte och sista delen av filmen lyfter Ferguson blicken och diskuterar hur bredare ekonomiska trender har förändrat det amerikanska samhället. Och det kan sammanfattas med två ord: ökad ojämlikhet.

Vilka drev på avregleringen av finansmarknaden, vilka tjänade på den? Skrämmande ofta var det samma personer. Det har varit svängdörrar mellan den privata finansindustrin och politiken. Förståeligt nog ville ingen av filmens nyckelpersoner ställa upp framför Fergusons kamera och ge sin syn på saken. Kanske förklara sina motiv, argumentera varför det var, är, så viktigt att avreglera finansmarknaden. Men icke. Larry Summers, Robert Rubin, Timothy Geitner, Alan Greenspan, Henry Paulson, samtliga saknas i filmen.

Besvikelsen på hur lamt Obama har agerat mot avregleringshysterin och excesserna på Wall Street är påtagliga. Men det är inte förvånande. Timothy Geitner blev ny finansminister och efterträddes på posten som chef för Federal Reserve Bank of New York av William C. Dudley, tidigare chefsekonom på Goldman Sachs. Han skrev tillsammans med R. Glenn Hubbard, som precis suttit och skruvat på sig framför kameran, den numera ökända rapporten om hur derivat ökar stabiliteten i det ekonomiska systemet. Larry Summers utnämndes till Obamas ekonomiske rådgivare.

Många av dogmens apologeter kallar samma händelseförlopp som Ferguson beskriver för en perfekt storm. Det underförstådda budskapet är att vad som hände helt eller delvis var ingens fel, ingens ansvar. Det var ett extremt naturfenomen som dyker upp på horisonten då och då men som tur är med långa mellanrum. Men nu glömmer vi det här och går vidare. Vad de förstås nogsamt väljer att inte berätta är att de själva varit med och underblåst stormen genom att hårdnackat förespråka de avregleringar som var en fundamental förutsättning. Men idag är tonen en annan. Ligg lågt, vänta ut, det blåser förbi. Sedan fortsätter vi som inget har hänt. Och där är vi nu.

Filmens empiriska bas är tillräckligt stort och genererar tillräckligt mycket righteous indignation för att inte behöva ta till de retoriska överdrifter som t.ex. Michael Moore ibland använder. Titeln syftar förstås på att finanskrisens bakomliggande orsaker var medvetet genomförda. Ferguson visar med all önskvärd tydlighet att den mäktiga finansindustrin tillsammans med aningslösa politiker, ofta köpta av samma industri, faktiskt visste precis vad de gjorde även om den katastrofala utgången inte ingick i planen. För samtidigt som hela länders ekonomier och individers liv raserades fanns det ju väldigt många som tjänade väldigt mycket pengar på att det som hände, hände.

En marginell svaghet i filmen är att Ferguson aldrig sätter in händelserna i samtidens flod. De avregleringar som beskrivs är ju trots allt bara en del i den övergripande ekonomiskt/politiska teoribildning som kommit att dominera de senaste trettio åren. De andra två grundsatserna i den neoklassiska kyrkan är privatiseringar och skattesänkningar. Och på dessa tre hörnstenar har många politiska partier byggt sina program.

_________________________________________________________________________________________

För den som inte fått nog av finanskrisen utan vill lära sig mer kan jag rekommendera CNBCs, House of Cards. David Faber lämnade studio och gjorde ett reportage som berättar samma tragikomiska historia men med större fokus på hur den skruvade bostadsmarknaden fungerade i USA.

Share

Filmtajm: Margin Call

Margin Call är kammarspel om en dag i en investmentbanks liv, möjligen med drag av Lehman Brothers, när en junior riskanalytiker får ett USB-minne av sin nyss sparkade mentor med information att firman sitter på en enorm förlustposition. Sedan följer filmen hur de olika medarbetarna  på olika positioner i firman hanterar saken. Och det är riskanalysen, eller snarare frånvaron av den, som filmen pekar ut som orsak till firmans problem. Jag håller med skribenterna nedan. Filmen är bra. Den är snygg, har högt tempo och knivskarp dialog.

I Pro Publica skriver Jake Bernstein att ”The 37-year-old writer and director used the financial crisis as a springboard to create the most insightful Wall Street movie ever filmed. Margin Call captures a day in the life of a Lehman Brothers-like bank as it scrambles to avoid falling into the first cracks of the financial crisis. Briskly paced and marvelously acted, the movie reveals how large financial institutions operate and the motivations of the people who work within them.”

Han avslutar så här ”Beyond the sheer entertainment value of the movie, Chandor’s biggest coup is his willingness to indict a system rather than simply blame the individuals within it. Ultimately, Margin Call is the story of a Wall Street that has evolved from an economic helpmate to an economic predator.”

Här är också en intressant intervju med upphovsmannen tillika regissör, J.C. Chandor.

New York Times är överlag positiv och kallar den”Number Crunching at the Apocalypse.”

“Margin Call” is a thriller, moving through ambient shadows to the anxious tempo of Nathan Larson’s hushed, anxious score. It is also a horror movie, with disaster lurking like an unseen demon outside the skyscraper windows and behind the computer screens. It is also a workplace comedy of sorts. The crackling, syncopated dialogue and the plot, full of reversals and double crosses, owe an obvious debt to David Mamet’s profane fables of deal-making machismo. Hovering over all of it is the dark romance of capital: the elegance of numbers; the kinkiness of money; the deep, rotten, erotic allure of power.”

Ja, det är Nina Perssons pojkvän Nathan Larson som står för filmens utmärkta musikspår.

Vanessa Friedman i Financial Times ser filmen tillsammans med två bankirer som anser att det inte är en helt oäven beskrivning av branschen. De känner i alla fall igen slipsarna – en Turnbull & Asser och en Hermès.

Om man vill kan man tolka två underliggande teman i filmen – egenintresset ljuger aldrig och vi har alla ett pris. Om det stämmer kan man se den som den film Oliver Stone försökte göra. Att visa Wall Streets nakna, håriga baksida.  Men istället blev det ju som bekant en tvetydig hyllning till girigheten. Om än med gott humör.

Share

Filmtajm: TBTF – The Movie

Planen var att skriva en recension av Andrew Ross Sorkins bok, Too Big To Fail, när jag läste den under de långa och mörka helgdagarna förra vintern. Men som vanligt kom något emellan. Flytt tillbaka till stan, nytt jobb, egen firma, renovering av lägenhet, nya golv. Livet kallas det visst. Men ett visst mått av mañana skadar uppenbarligen inte. Nu kan jag göra ett nytt försök med TBTF – The Movie.

Det är en imponerande rollista regissören Curtis Hanson samlat ihop för filmen, kända ansikten i varje roll, somliga kusligt porträttlika. William Hurt som Henry ‘Hank’ Paulson och Paul Giamatti som Ben Bernanke. Men det blir oavsiktligt humoristiskt när Evan Handler, aka Charlie Runkle, porträtterar Lloyd Blankfein, Goldman Sachs’ VD. Kontrasten mellan själva sinnebilden för Master of the Universe och den skrivbordstajjande Runkle är bara för mycket och filmens enda comic relief. Filmen är tät och spännande som ett avsnitt av The West Wing och vetskapen om att det vi ser faktiskt hände tillför tyngd.

Händelserna börjar på våren när JPMorgan Chase tar över Bear Stearns för en spottstyver. Med endast en mindre marknadsandel av både subprime som investmentbanking, men med samma bostadsobligationer som alla andra, som nu sjunker i värde för varje dag som går, belånade till tänderna, var det ”the canary in the coalmine”. Men det minns ingen nu när kollapsen rullar vidare och det skulle ta ytterligare sex månader innan den exploderar rakt i ansiktet på en förbluffad värld när Lehman Brothers går i konkurs med tillgångar på $639 miljarder och skulder på $613 miljarder. Den största konkursen i USAs historia.

Filmen börjar med en plågad Dick Fuld, VD för Lehman Brothers, den fjärde största investmentbanken i USA, som vanlig intensivt spelad av James Woods, på sitt hörnkontor, högt över Manhattan, svärandes över blankarna som pressar ned priset på Lehmans aktie. Redan här förstår vi att detta måste vara skurken i dramat. Han ringer Joe Gregory, COO på Lehman, som just kliver ur sin helikopter att han måste skynda sig in. Aktien är ned 20 procent, det är dags att börja stapla sandsäckar.

Efter en hel del både fåfänga som självbedrägeri börjar insikten sjunka in hos ledningen att företaget är riktigt jävla illa ute. De lägger ut trevare till vem som helst som är villig att plocka upp en telefon: Morgan Stanley, Barclays, HSBC, till och med Warren Buffett. Korean Development Bank visar intresse och skeppar över ett helt team för att gå igenom bolaget men Fuld schabblar. När marknaden får veta att samtalen med KDB kollapsat faller Lehmans aktie 45 procent. Nu börjar också Lehmans motparter kräva mer säkerheter samtidigt som en del drar sig ur Lehman helt och hållet.

Sedan är det Bank of America som möjligen kan tänka sig att ta över delar av Lehman. Men hålen är så stora och osäkra  i Lehmans balansräkning, framför allt fastighetsportföljen förstås, att BoA vill att regeringen är med och tar en del av risken. Det gick ju bra när Bear Stearns togs över så varför inte nu? Men Paulson vägrar. Mer skattepengar är det inte tal om. När BoA sitter och räknar på Lehman kommer nyheten på CNBC att Paulson har dragit en gräns. Han hoppas på att de ska förstå att de måste göra den här affären utan assistans från regeringen. Men ju närmare alla kommer Lehmans böcker, desto mer luktar det. Och Paulson sitter ju på bekvämt avstånd. Sannolikt kunde ingen i sin vildaste fantasi tro att det var så illa som det var. Man hade ju redan innan bubblan sprack använt mark-to-whatever. Och nu var man helt plötsligt tvungen att använda mark-to-market.

Händelserna följer slag i slag och så här i efterhand är det lätt att se att de inblandade inte visste hur de skulle agera. Insatserna var så höga och valmöjligheterna så få att man lutade sig mot det sista som överger människan, hoppet. Den enda som tycktes ha både kunskap och fantasi för att förstå vad som krävdes var Timothy Geitner, dåvarande ordföranden för Federal Reserve Bank of New York. Numera Hank Paulsons efterträdare och Obamas finansminister. Ben Bernanke med sina djupa kunskaper om den stora depressionen på 30-talet får också göra korta inhopp för att agera vis man för att få alla inblandade med på tåget.

Helgen 12-14 september samlar Hank Paulson och Timothy Geitner alla spelare av rang på NY-Feds kontor för att tvinga dem att sy ihop en lösning. En skattefinansierad lösning är inte möjlig efter den hagelstorm av kritik som kommit efter att staten gått in och räddat de halvstatliga bolåneinstituten Fannie May och Freddie Mac. Det gjorde Paulson och Geitner klart för alla inblandade. BoA och Barclays är intresserade men vill inte ta steget utan medinvesterare. Paulson säger med allvarlig stämma. – We will remenber anyone who is not helpful. Men trots det är motviljan stor. Och varför ska de vara med och rädda en konkurrent? När Paulson får veta att Lehmans skulder ligger runt 70 miljarder dollar när man tidigare trott 30, börjar paniken smyga in.

Under tiden förstår John Thain, Merrill Lynchs VD, spelad av Matthew Modine, att om Lehman konkar är de nästa på tur. Han tar kontakt med BoA om en kapitalinjektion. BoA är dock endast intresserade om det blir hela bolaget. De sitter ju och räknar på Lehman och kan inte ta båda bolagen. Men jämfört med Lehman är Merrill en avsevärt mer aptitlig tugga.

På söndagen den 14 september, efter två dagars intensiva diskussioner, har JPMorgan Chase’ VD, Jamie Dimon, i Bill Pullmans version, fått nog. Han frågar alla runt bordet vilka som är villiga att lägga upp en miljard för del i Lehmans fastighetsportfölj. Till slut lyckas de tillsammans skramla ihop vad som krävs. Tanken är att Lehman styckas i en del som Barclays köper och en annan, där man lägger de delar som ingen vill ha, kallad Shitco. Det är i princip en kopia på den räddningsaktion som gjordes för LTCM tio år tidigare.

Samtidigt tycks Barclays ha kommit överens med Lehman om att köpa resterna av firman. För en kort stund är det lättnad i luften. Den blir dock kortvarig. Den brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, Financial Services Authority, sätter sig på tvären och fäller till slut affären. Det skulle krävas en omröstning av aktieägarna som skulle ta minst 30 dagar. Paulson ringer Alistair Darling, Chancellor of the Exchequer, men lyckas inte övertyga honom. Han återvänder till Geitner och återger vad han fått höra. ”We don´t want to import your cancer.”

Efter det bakslaget inser Paulson och Geitner att spelet är över och det bästa draget nu är att Lehman ansöker om Chapter 11. Den obeslutsamme ordföranden för SEC, Christopher Cox, utses att tillkännage nyheten. Plötsligt frågar någon om Lehman själva verkligen har gjort det. Det går upp för dem att det är ju bolaget självt som lämnar in konkursansökan, inte de. Paulson går i taket när Cox inte får tummen ur och är själv med när Cox på ett inlindat sätt meddelar Lehmans styrelse att det bästa vore om bolaget ansökte om konkursskydd. En omröstning sker och saken är klar. Armageddon nästa.

Den initiala reaktionen i media är positiv. Regeringen stod upp mot bankerna och vägrade rädda deras skinn med ännu mer skattepengar när de bettat fel. Men det är ju nu the shit verkligen hits the fan. Och här får man också en skrämmande inblick i hur lite de mäktigaste makthavare i världen faktiskt vet vilka konsekvenser deras kollektiva handlande får. Nu rullar den imploderande amerikanska bostadsbubblans efterdyningar runt världen när alla har lånat av varandra, alla har köpt försäkringar  av AIG och till slut vågar ingen låna ut ett öre till någon. Den globala ekonomins blodomlopp stannar upp med förödande konsekvenser. General Electrics VD Jeffrey Immelt ringer Paulson och undrar vad fan det är som pågår. De kan inte längre finansiera sin dagliga verksamhet. Goldman Sachs VD, Charlie Runkle, förlåt Lloyd  Blankfein, ringer och är orolig att Goldman Sachs nu också är i riskzonen. Goldman Sachs! Eller ”Great vampire squid wrapped around the face of humanity” som Matt Taibbi senare skulle komma att kalla dem.

Nu faller dominobrickorna en efter en. Först de som lånat ut, sedan de som kokat soppa på lånen och sedan de som försäkrat soppan. Samma helg som mötet på NY-Feds kontor satt också en pluton bönräknare på AIGs kontor och summerade minustecknen. För varje gång de räknade blev de bara fler. AIG, ett av världens största försäkringsbolag, skulle få slut på pengar på onsdag! Sent på måndagen sänker också Standard & Poor’s AIGs rating från AA- till A-.  När de förlorar den ratingen tvingas de automatiskt lägga upp mer säkerheter. Säkerheter de inte har, det här skulle ju inte kunna hända. Det hade de statistiska bevis för. Men det finns som bekant även svarta svanar.

På tisdagen, den 16 september, tvingas Paulson skjuta till 85 miljarder dollar till AIG för att undvika en ännu större katastrof. Bostadsmarknadens kollaps har nu nått nästa offer. Banker och investmentbanker har tagit ut en slags försäkring, Credit Default Swaps, av AIG för sina innehav av Collateral Debt Obligations, pooler av olika bostadslån, varav många subprime och Alt-A. Som nu knappt är värda papperet de är skrivna på. Miranda, den pryda, rödhåriga från Sex and the City, har tilldelats rollen som den endast måttligt insatta pressekreteraren och är den de andra riktar sig till när de ska förklara för oss tittare hur marknaden för CDOs och CDSs fungerar.

Nu är paniken lös. Risken för fullskaliga bankkollapser är plötsligt en realitet. Ben Bernanke inser att det behövs en politisk lösning. Något som sätter stopp för detta en gång för alla. Paulson tvekar men tvingas igen inse att han inte har kontroll över situationen. Samtidigt spelar Timothy Geitner matchmaker för att tvinga investmentbankerna i säng med någon av de vanliga bankerna för att få in dem under Feds beskydd med insättningsgarantier. Det lyckas bara sådär.

Med ett tre sidor långt förslag går Paulson och Bernanke till Kongressen. Politikerna slår förstås bakut. Ingen kontroll, inga pengar till Main Street bara Wall Street! Hur kunde ni låta det här ske? Det är en sammanbiten Ben Bernanke, till tonerna av olycksbådande musik, med tal om en repris av 30-talsdepressionen, fast ”far, far worse”,  som får dem att inse hur allvarlig situationen är.

Efter att republikanerna, med en clueless John McCain, trampat med båda fötterna rakt i klaveret, stompar Paulson in till Nancy Pelosi, går ned på knä och ber henne om stöd. Troubled Asset Relief Program, TARP, röstas ned vid en första omröstning i Kongressen med de flesta demokrater röstandes för den medan en majoritet av republikaner röstar mot. Botten går ur börsen och Dow faller 778 punkter.

Fyra dagar senare, efter ytterligare panik på finansmarknaderna, går ett modifierat förslag igenom. Ett 700 miljarder dollar stort räddningspaket. En del av de pengarna ska användas till att köpa in sig i landets nio största banker. För att stabilisera systemet och ingjuta förtroende. Det blir ännu ett möte med Goldman, Merrill, Citi, BoA et al. på den ena sidan av bordet och Paulson, Geitner, Bernanke och chefen för Federal Deposit Insurance Corporation, Sheila Bair, på den andra. Det blir ett kyligt möte. Somliga banker behöver inte statens hjälp, vill inte ha den. De vill förståeligt nog inte bli halvstatliga institutioner. Men den största stötestenen tycks vara vad som ska hända med bankirernas bonusar när staten sitter i styrelsen.

Här slutar filmen, en smula abrupt, och lämnar en med känslan av att man vill veta mer. För det saknas en hel del i filmen. Det var också känslan när jag läste boken.  Vad som hände innan krisen, vad som händer efter? Bakgrunder, orsaker, sammanhang. För den oinsatte, eller glömske, kan det möjligen vara svårt att hänga med i de allt snävare svängarna när man kastas rakt in i handlingen. Men det var heller aldrig Sorkins intention. Hans ambition var att skildra finanskrisen inifrån, när den hände, inte att förklara eller analysera. Och det gör han med den äran. Nu har filmen dessutom nominerats till inte mindre än elva Emmys. Det är den värd. En mer aktuell och spännande en och en halv timmes samtidshistoria är svår att uppbåda. Jag ger den fyra Screaming Buys.

Too Big to fail:
The Inside Story of How Wall Street and Washington
Fought to Save the Financial System – and Themselves

av Andrew Ross Sorkin
Viking 2009, 600 s

 

 

Andrew Ross Sorkin är journalist på New York Times och ansvarig för den populära och ansedda DealBook-sektionen som närgånget följer M&A bland företagen i USA.

Den här 600 sidor tjocka volymen, av somliga kallad To Big to Read, är en närgången och detaljerad skildring av vad som hände bakom de stängda, ekboaserade dörrarna den dramatiska hösten 2008. Här saknas varken dramatik eller spänning, möjligen sex, biljakter och koreograferade slagsmål i slowmotion. Boken är spännande som en thriller, dramatiserad som en pjäs. Men ibland går dramatiseringen för långt och Sorkin tar sig väl mycket poetisk frihet. Det är många som tänker och känner efter ett möte eller telefonsamtal. Oftast förstås via mobiltelefon. Hank Paulsons Motorola Razr ligger numera i arkivet på Smithsonian. Det finns ett utdrag ur Paulsons telefonlogg den 17 september där det framgår att han ringer 69 telefonsamtal mellan sju på morgonen och nio på kvällen. Frantic var ordet.

I förordet till boken skriver Sorkin att han har intervjuat över 200 personer i arbetet med boken. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det påståendet. Det har onekligen skapat närvaro och djup. Tillgången till de CEOs, CFOs och alla andra ledande personer i detta drama tycks ha varit avundsvärt generöst. Risken med det är ju de anonyma källornas önskan att putsa på sina egna eftermälen. Sorkins bok är en lång och minutiöst förberedd dagbok över de dramatiska veckorna hösten 2008 när världen, eller snarare den del av den värld vi själva har skapat, faktiskt slutade att fungera.

Boken ger förstås mer fakta och detaljerade interiörer över hur det gick till än vad filmen gör och det behövs, det är ett komplicerat skeende med ett stort antal aktörer som beskrivs. Men trots det sträckläste jag den nästan som en deckare. Den skildrar ju trots allt vägen mot världsekonomins finansiella kollaps. Det är lätt att glömma nu men hösten 2008 stod världsekonomin och balanserade på ruinens brant. Vill man veta vad som hände de dramatiska höstveckorna är Sorkins bok den definitiva skildringen. Den har hyllats som en rättmätig efterträdare till klassikern i genren, 80-talsrökaren Barbarians at the Gate. Men vill man veta varför det hände får man vända sig någon annanstans.

Resultatet av krisen blev ju förstås, efter stålbadet och konsolideringen i branschen, att de banker som redan innan krisen bedömts vara TBTF, nu blev ännu större. Bear Stearns köptes upp av JPMorgan Chase, Lehman Brothers konkade och Merrill Lynch köptes av Bank of America. Nu är det bara två oberoende investmentbanker kvar, Goldman Sachs och Morgan Stanley. Och Citigroup förstås, som definitivt är way, waay Too Big to Fail.

Man kan skylla krisen på arroganta och bonuskåta bankirer hur mycket man vill men det måste ändå ingå i statens roll att övervaka företag inom den finansiella sektorn på ett sådant sätt att de inte sätter hela världsekonomin på spel? Kan man ju tycka. I grunden är därför finanskrisen också en kris för det neoliberala axiom där den enda regel som betyder något är att det bör finnas så få regler som möjligt. Det är i min bok lika flagrant naivt som monstruöst korkat. Och det är ytterst ett slående uttryck för det ideologiska paradigm vi alla lever i.

Share
%d bloggare gillar detta: