Nu ljuger Herr Svensson igen

Ja herrejävlar, jag vet fan inte var jag ska börja. Nu är Åsa Linderborgs egen huslibertarian Mattias Svensson ute med sina försåtliga motiv och pratar skit igen. I en artikel med rubriken Ett pris i elitens smak kommenterar han årets nobelpristagare i ekonomi med det uppenbara syftet att underminera och så tvivel om den viktigaste utvecklingen inom den ekonomiska vetenskapen sedan nollan uppfanns.

Verifierbarhet är alla vetenskapers moder. Hos deltagarna i The Dismal Science har detta alltid varit den skamfulla familjehemlighet om vilken det aldrig skall talas. För att de alltmer elaborerade ekonomiska teorierna överhuvudtaget ska kunna användas, än mindre gå jämnt ut på sista raden, måste antaganden göras. Eftersom den enskilda människan är den minsta beståndsdelen i ekvationerna är kunskapen om varje individs val och beteende nödvändiga beståndsdelar i varje påstående inom disciplinen. Problemet är bara att dessa val och beteenden aldrig på allvar prövats empiriskt, förrän nu. Eller snarare på 70-talet då psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky började med kontrollerade experiment för att visa hur människor faktiskt beter sig i givna situationer. Utan att förvåna någon motsade dessa experiment de tidigare antagandena på många punkter. Och Kahneman fick förstås sedan själv Nobelpriset 2002 tillsammans med Vernon L. Smith.

Jag bifogar en behändig introduktion jag lånat från Business Insider med de vanligaste kognitiva felsluten. Den innehåller bilder så att även herr Svensson och Åsa kan hänga med.

När empiri introduceras kan teorier verifieras eller replikeras. Konsekvensfascister bland oss kan då hävda att utan empiri har den ekonomiska vetenskapen i strikt mening aldrig varit en vetenskap. Så långt vill jag inte gå men att de alltför länge utfärdat checkar utan täckning råder det inget tvivel om. Det vore ett stort steg för ekonomerna men ett gigantiskt kliv för mänskligheten om disciplinen fick en kula i vardera knä och blev en i mängden av de andra mjuka vetenskaperna. Kanske liknande statsvetenskap eller varför inte sociologi eller antropologi. När såg du senast en antropolog stå i dumburken och oemotsagd lägga ut texten om hur man bäst organiserar samhället medan c-kändisen nickande står bredvid med sin koaffyr och mikrofon och hummar med. Nej, just det!

Herr Svenssons tillvägagångssätt är allt annat än originellt. Det är en metod han använt tidigare. Man tar ett trivialt exempel som får representera totaliteten av vad du vill vederlägga. Detta för att introducera osäkerhet och ta udden av argumenteringen. Det är en välbeprövad taktik. Den användes framgångsrikt under lång tid av tobaks- och oljelobbyn. Idag är kanske dess mest prominenta användare klimatförnekare samt religiösa evolutionsförnekare. Taktiken har till och med ett namn: Teach the Controversy.

Det storebrorssamhälle han frammanar där, ”ett fåtal teknokrater sätts att utforma system som ges svårkontrollerad och hemlighetsfull makt över oss”, finns ju redan. Det kallas senkapitalistisk liberal demokrati. I det samhället utnyttjas varje kognitiv villfarelse till bristningsgränsen av företag – men också organisationer och politiska partier, varje entitet som har ett intresse att påverka – via reklam, PR, lobbying eller medier. Om detta har herr Svensson noll och intet att säga. 

I dessa mogna ekonomier är de lågt hängande frukterna sedan länge plockade men eftersom aptiten hos den kvartalrapportsbesatta hydran aldrig kan tillfredsställas, tas vinstökningen först med sänkta kostnader via personalen; sedan via försämrad produkt och till sist genom tvivelaktiga affärsmetoder. Jag rekommenderar de båda tidigare nobelpristagarna George A. Akerlofs och Robert J. Shillers bok Phishing for Phools med den talande underrubriken, The Economics of Manipulation and Deception. Här är John Lanchesters recension av den i LRB.

Jag har själv skrivit om Mattias Svenssons dolda motiv och försåtliga metoder tidigare när han recenserade de två tyska journalisternas bok om läckan från advokatfirman Mossack Fonseca, Panama Papers. Då var hans storsinta konklusion att skatteflykt inte är så mycket att bry sig om. Han har också skrivit uppskattande om ekonomihistorikern Deirdre McCloskey utan att nämna med ett ord att hon är en uttalad och välkänd libertarian.

Jag vill inte frånta herr Svensson sin rätt att uttrycka sin åsikt, inte heller anser jag att libertarianer inte kan ha en rättmätig plats i det offentligt rummet. Jag jobbar i servicebranschen, korkade åsikter är en del av min vardag. Vad jag reagerar på är hur han argumenterar, hans metod. De – han är ju långt ifrån ensam – insinuerar att de argumenterar från ett radikalt och progressivt underifrånperspektiv och modigt står upp för den lilla människan mot maktens giriga käftar. Men i själva verket står deras åsikter i perfekt samklang med den verkliga makten, den ekonomiska. Någon med mindre sensibel disposition än jag skulle kalla det naket hyckleri.

Det kan vara värt att återge in extenso hur Nobelkommittén motiverade Thalers pris. Här är de tre första styckena i motiveringen: 

“Economists aim to develop models of human behavior and interactions in markets and other economic settings. But we humans behave in complex ways. Although we try to make rational decisions, we have limited cognitive abilities and limited willpower. While our decisions are often guided by self-interest, we also care about fairness and equity. Moreover cognitive abilities, self-control, and motivation can vary significantly across different individuals.

In order to build useful models, economists make simplifying assumptions. A common and fruitful simplification is to assume that agents are perfectly rational. This simplification has enabled economists to build powerful models to analyze a multitude of different economic issues and markets. Nevertheless, economists and psychologists have documented systematic deviations from the rational behavior assumed in standard neoclassical economics. Incorporating insights from psychology into traditional economic analysis has spawned the field of behavioral economics, a flourishing area of research with significant impact on many subfields of economics.

This year’s Laureate Richard Thaler played a crucial role in the development of behavioral economics over the past four decades. He provided both conceptual and empirical foundations for the field. By incorporating new insights from human psychology into economic analysis, he has provided economists with a richer set of analytical and experimental tools for understanding and predicting human behavior. This work has had a significant cumulative impact on the economics profession; it inspired a large number of researchers to develop formal theories and empirical tests, which helped turn a somewhat controversial, fringe field into a mainstream area of contemporary economic research.”

Det var för detta Richard Thaler fick priset, inte som Mattias Svensson vill få oss att tro att hans forskning endast strävar efter att låta den klåfingriga politiska eliten kränkande manipulera oss stackars frihetsälskande medborgare.

Vad tycker du, hur mycket av sanningen måste man undanhålla innan det är befogat att kallas lögnare?

Låt mig då ge några exempel på hur beskedet mottogs i mitt personliga twitterflöde. Ingen, jag upprepar, ingen tar upp den invändning som Mattias Svensson reser. Varför? Det är inte den politiska elitens tentakler som utgör hotet idag, det är den monstruösa och till stora delar teknokratiska maktförskjutning till marknadens och kapitalägarnas fördel, från politiken och från demokratin som skett. En maktförskjutning som herr Svensson med glädje, lust och hela sin själ deltagit i och aktivt verkat för. Men vars konsekvenser han och de andra libertarianska megafonerna inte bara vägrar kännas vid utan de fortsätter också likt blinda får med än större entusiasm hävda sin juvenila ideologi.

Paul Krugman blev så uppspelt att han använde ett utropstecken. Äntligen!


John Cassidy från The New Yorker vars bok How Markets Fail är mycket bra:


Här är Tim Harfords gratulation i The Financial Times:
”Richard Thaler has won the Nobel memorial prize in economics, an award that had been anticipated for some time. Prof Thaler is a behavioural economist, one of the group of economists who applies insights from psychology, or perhaps plain common sense, into the idealised world of economic modelling.”


Matt O’Brien i Washington Post instämmer:
”The main critics of Thaler’s work are libertarians who don’t like the idea of the government nudging anyone to do one thing or another.”


Justin Fox i Bloomberg. Även hans bok vill jag rekommendera, The Myth of the Rational Market:
In the late 1970s, Richard Thaler thought most of his fellow economists deeply misunderstood how actual people make actual economic decisions, and his renegade ideas risked derailing his career. But they didn’t. Thaler’s was a lonely struggle for a while, but it evolved into a savvy, calculating operation. And it was successful — not in overthrowing the mainstream, but in changing it.”


Här är en bra sammanfattning av Bloombergs Editorial Board:
”Thaler has devoted his career to developing an idea that challenges orthodox economics — the fact that humans aren’t always rational, and don’t always act in their own best interests. Among other things, they lack self-control, they’re inconsistent in how they value things, they have an outsized fear of losses, and they overreact to bad news. Various businesses — payday lenders, car rental companies, video streaming services — have long exploited such psychological insights to take advantage of consumers.

Improving economics as a science will require economists to act more like scientists — rejecting models that don’t fit, relying more on experiments, and replicating findings to test their validity. Top journals should see it as part of their job to challenge the prevailing theories. And improving economics as a guide to policy requires, in addition, more skepticism. Economists and policy makers need to worry more about the assumptions that underlie their proposals, and not just about the math that yields answers once those assumptions are made.

Thaler richly deserves his Nobel. If his prize nudges economics in the right direction, even better.”

Anledningen till denna uppräkning är att jag vill framhäva hur mainstream Behavioural Economics har blivit. Något som tycks ha gått hela den svenska offentliga diskursen förbi. Mattias Svensson är uppenbarligen en av dem. Det är inte förvånande, han vill inte förstå. Hans syfte är ju politiskt, inte filosofiskt. Han är springpojke till Svenskt Näringsliv. Människan är inte den rationella egoisten som ekonomernas kalkyler antar, istället är hon unikt altruistisk. Konsekvenserna av den insikten är revolutionerande. Homo Economicus är död, länge leve Homo Altruisticus!

Vilket osökt leder mig till nästa sorgliga kapitel i denna såpa: Aftonbladet Kulturs svårbegripliga insats som plattform för Timbros äppelkindade adepter.

Enligt min ålderstigna och otidsenliga mening är en tidnings kultursida en plats där filosofer och skönandar förenas i sin strävan efter det sanna, det goda och det sköna. En plats där den intellektuella ambitionen är högre än på de andra sidorna. Den vill vara något mer och bättre än en simpel hantlangare åt våra lägre instinkter eller lakej till fingerpekande ideologer. Den ska tillföra något nytt, såväl fakta som insikter. Den ska vara en plats med goda intentioner och en genuin vilja att förstå. Men som med så mycket annat i dagens samhälle är det väl ett hopplöst förlegat sentiment. Vad har vi gjort för att förarga gudarna så till den grad att de förbannat oss med denna generande låga nivå på den inhemska intelligentian?

Åsa Linderborg tycks inte begripa vilket grundskott mot de neoklassiska/neoliberala ekonomiska doktrinerna en mer empirisk och verklighetsförankrad ekonomisk vetenskap är. Det är egentligen inte en ideologisk fråga utan en epistemologisk. Men som Stephen Colbert uttryckte det, ”It’s a well-known fact that reality has liberal bias.” Här är förstås betydelsen av liberal amerikansk och inte europeisk.  Det känns som jag upprepar mig men borde inte denna utveckling vara något som påstått systemkritiska Aftonbladet Kultur applåderar?

Jag försökte komma på något snärtigt och dräpande som avslutning men återanvänder istället den jag använde förra gången jag skrev om Mattias Svensson och Aftonbladet Kultur. Det är ju trots allt väldigt sällan man blir positivt överraskad när man läser svenska kultursidor.

”För att sammanfatta: herr Svensson visar med sina texter två djupt problematiska symptom på det demokratiska tillståndets förfall: räckvidden på högerns indoktrinering och vänsterns djupa ointresse och okunskap om finansiella och ekonomiska frågor.

Varför Aftonbladet upplåter åtråvärd exponering i Sveriges största dagstidning, vars politiska  orientering är oberoende socialdemokratisk, åt anarko-libertariansk agitprop är obegripligt, närmast bisarrt. Vem behöver fiender med sådana vänner?”

/Nolle

Share

Varför agerar Aftonbladet Kultur femtekolonnare åt libertarianismen?

Nu är pappa trött igen. Trött på högerns historieförfalskning, trött på vänsterns oförmåga att se det uppenbara. Trött på att ingen säger ifrån. Trött, så jävla trött. Låt mig förklara.

I havet av neoliberala medlöpare brukar Aftonbladets kultursida sitta längst bak i klassen, vicka på stolen och uttråkat titta ut genom fönstret. Alla andra i klassen lyssnar förstås uppmärksamt på lärarens försäkran att det inte finns något annat alternativ, det neo-klassiska paradigmet skapar lycka och välstånd åt alla. Så är det nedtecknat i skrifterna. Så säger de högsta och mest vördade av själavårdare: Ekonomer, Politiker och Journalister. Vi är Herrens tjänare, bundna av gudomlig lag. Så ske Marknadens vilja. Låtom oss bedja. Att tvivla är att häda.

Men vad händer när de basala antagandena om den fulländade demokratin inte är uppfyllda? När de som har till uppgift att granska maktens förehavanden, samtliga maktcentra, inte bara de som står i motsats till granskarnas ideologiska intressen, inte gör sin plikt? Kan någon hävda att alla politiska åsikter granskas på samma sätt utan att dra ens lite på munnen?

När en viss politisk ideologi har överhanden i praktiken och även i beskrivningen av samma praktik är det extra viktigt att de som inte omfamnar samma ideologi kan visa ett visst mått av trovärdigt motstånd. Det är nödvändigt för att ett samhälle ska kunna kallas demokratiskt. Men när man är så totalt oinformerad att man till och med springer med vattenhinkarna åt den rådande maktens inhyrda pennor går min hjärna i spinn.

Aftonbladet är i Sverige den enda tidning med ett uttalat avvikande politiskt synsätt utanför nyhetsplats. Det kan man säga vad man vill om. På ledarplats låtsas man, precis som de hyrda pennorna på de så kallade oberoende liberala tidningarna, vara objektiva och intellektuella, men rapar förstås bara upp husbondens röst. Vill man veta vilken åsikt Peter Wolodarski har i en fråga räcker det att läsa Nu. Det är dock inget jag rekommenderar. Hjärnan fryser i fasa inför den flagranta anti-intellektualismen. Dock är Aftonbladets kultursidas nyfunna insikt om problematiken med identitetspolitiken hedervärd. Att byta åsikt är modigt. De allra flesta väljer, i regel helt omedvetet, att negligera sådant som inkräktar eller talar emot den egna, djupt förskansade åsikten. Men den text av Mattias Svensson, med rubriken ”Katastrofen heter Bush” som publicerades i augusti 2016, bryter mot varje intellektuell anständighetsnorm Aftonbladet Kultur själva rimligen omfattar. Och det är förutom det faktum att den förespråkar libertarianska åsikter. Har Aftonbladets kultursida plötsligt kammat sig, köpt ett äpple till fröken och flyttat längst fram i klassrummet?

Högerns bluff och vänsterns enfald
Nej, herr Svensson och Aftonbladet Kultur, katastrofen heter inte Bush. Katastrofen heter ideologin neoliberalism till vars försvar ni nu pinsamt nog bidrar. Det är som historien om mannen som dunkar huvudet i väggen och undrar varför det gör så ont. Svensson säger det inte rent ut, då skulle han sannolikt inte få sin text publicerad. Nej, istället leker han objektiv och reser tvivel där han kan. Oftast där han tycks ana att kunskapen är låg eller kontrollen är omöjlig. Han använder exempel som en måttligt insatt person till vänster tycker är bra samtidigt med traditionella libertarianska höger-argument. Mattias Svensson kritiserar staten med argument från höger, men låtsas att de är från vänster. Vänster-libertarianers vurm för negativ frihet, rätten att röka brass och knulla vem man vill är enkla att använda för att skapa en till synes gemensam utgångspunkt. Men vänster-libertarianism och höger-libertarianism är i praktiken samma sak: inga lagar, inga regler, ingen skatt då skatt är stöld. Maximal negativ frihet, vilket i praktiken reducerar den relativa positiva friheten. De starka ger och de starka tar, vad de vill, när de vill. När endast den negativa friheten betonas sker det ofrånkomligen på de svagas bekostnad. Bara gymnasiala hjärnor eller religiösa barn kan tro att detta är ett genomtänkt sätt att organisera samhället.

För herr Svensson kan den påstådda överdrivna statliga inblandningen förstås bara leda till en sak, nämligen det som förenar alla libertarianer oavsett vad de själva kallar sig: politisk organisering av samhället baserad på ekonomisk laissez-faire. Det betyder rent praktiskt massiva skattesänkningar, total avreglering av näringslivet och privatisering av allt utom möjligen polisen och militären. En självklar följdfråga blir då om detta också är Aftonbladets politiska åsikt? Om inte, varför då publicera denna text? Den enda rimliga förklaring är att de inte vet. Vilket tyvärr inte förvånar någon som följt den politisk/filosofiska diskussionen i Sverige de senaste trettio åren. På ena sidan har vi en tokhöger vars neoliberala grundsatser nu slutligen visat sig vara inget annat än religiösa böner och på motsatt sida en vänster som förirrat sig in i en snäv identitetspolitisk återvändsgränd. Och i mitten ett stort, fett gapande slukhål av verklighet som bönar och ber att bli sedd och beskriven, men ständigt ignoreras.

Det smackas många tungor och vaggas mången finger i dessa dagar, men det är inte den påstådda ignoransen och förmenta okunskapen hos de lägre klasserna som är problemet. Ett större och potentiellt mycket farligare problem är ignoransen hos de vars själva arbetsbeskrivning är att veta. Och som, viktigast av allt, bokstavligen har makten i sin hand att påverka långt fler än sitt fåtal närmast sörjande. En del kallar det lögn, andra hyckleri. Oavsett vilket är det en fundamental orsak till dagens högst rimliga tveksamhet till att lita på de så kallade eliterna. Det är precis den här sortens naket ideologiska, men ack så subtilt levererad dynga, som Aftonbladet borde avslöja, inte aktivt hjälpa till att sprida.

Vi har alltså att göra med ren propaganda från ett libertarianskt idiothöger-perspektiv – tokhöger räcker inte längre för att korrekt beskriva extremismen på idéer så långt ut på kanten av den politiska skalan – publicerad i en tidning som kallar sig socialdemokratisk. Vad mer finns egentligen att säga om tillståndet hos de intellektuella i Sverige idag?

Den stora lögnen
Av alla högerns lögner är min personliga favorit den om att det var de fattiga i USA som via Community Reinvestment Act och Fannie Mae respektive Freddie Mac låg bakom den stora finanskrisen 2007-2008, i vars skugga vi i hög grad fortfarande lever. För den som inte är så insatt kanske det ligger nära till hands att tro att orsakerna bakom den största ekonomiska nedgången sedan depression är omtvistade. Så är inte fallet. Alla, med undantag av höger-ideologer svårt ansatta av kognitiv dissonans, är överens om att orsakerna till finanskrisen orsakades av för liten stat, inte för stor som herr Svensson vill påskina.

Samma desperata försök till historieförfalskning och återupprättande av den egna insolventa ideologin är ju förstås inte ett lokalt fenomen. Barry Ritholtz har under många år varit lika förbannad som jag på dessa ideologers lögner. Han kallar fenomenet The Big Lie. Här är en av hans kolumner i Bloomberg från juni i år med den allt annat än subtila rubriken Lending to Poor People Didn’t Cause the Financial Crisis. Man känner så väl igen tröttheten över att ständigt behöva upprepa sig:

”What’s so wonderful about their article, which is an attempted take down of the Clintons, is that they miss the very obvious ways Bill Clinton’s administration did contribute to the financial crisis. But doing that would have been at odds with their anti-regulatory philosophy.”

Försöken att leda i bevis att den största ekonomiska krisen sedan depressionen, orsakades av alltför mycket statlig inblandning i ekonomin, när det i själva verket var precis tvärtom, blir nästan komisk i sin Orwellska absurditet. Avreglering av banker och derivatmarknaden, incitamentsstrukturer via bonusar och optioner i det egna bolaget, kriminell predatory lending, köpta värderingsinstitut, för att bara ta några exempel, hade skapat ett gravt dysfunktionellt finansiellt system med blind girighet som enda drivkraft och ledstjärna.

Själv skrev jag om finanskrisen här, här och här. Redan i januari 2011 la jag i ett blogginlägg upp en sammanfattning av den utredning (Financial Crisis Inquiry Commission) som gjordes av kongressen i USA. Slutsatsen då, för nästan sex år sedan, gäller än idag:

”Nästa gång ni läser att finanskrisen berodde på olika omständigheter som konvergerade på ett olyckligt sätt, eller att det var Fannie Mae och Freddie Mac som på politiska mandat skulle ge lån till minoriteter och låginkomsttagare, tro dem inte. Ta bara ett djupt andetag och skaka på huvudet och läs sedan lugnt vidare. Det är bara tokhögerns hyrda pennor som inser vilket sprängstoff den här rapporten innebär. Och nu är det damage control som gäller.”

Alltså, idag är det viktigaste argumentet för libertarianerna indirekt: att försvara ideologin mot empiriska belägg eftersom den är osann. Man kan ju undra varför högerns så kallade intellektuella lägger ned så mycket tid och energi på att hävda jordens platthet, men det är egentligen inte alls konstigt. Finanskrisen var kulmen på det teoribygge som säger att människans egenintresse och marknadens effektivitet och ofelbarhet är det bästa, ja till och med det enda sättet att organisera ett samhälle på. Om detta teoribygge inte bara skulle visa sig omoraliskt ur distributivt perspektiv, utan även suboptimalt ur ett effektivitetsmässigt och rationellt perspektiv, faller hela argumentationen som ett korthus. Ideologin är död. Det är därför bidragshögern är så enträgen i sin desinformationskampanj. Det är sålunda extremt viktigt att upprätthålla teorins sanningshalt i allmänhetens ögon. Pengarna och makten står på spel.

Med sådana vänner behöver vänstern inga fiender
Exakt samma strategi upprepas ett par veckor senare när samma herr Svensson har fått uppdraget att recensera de två tyska journalisterna Bastian Obermayer och Frederik Obermaiers bok om vad som hände när de blev kontaktade av en anonym person som ville läcka information om ett advokatkontor i Panama och som sedan blev känt som Panama Papers. Först låter han oss förstå hur upprörande de förhållanden är som beskrivs i boken för att sedan ägna resten av texten åt att minimera samma upprördhet och på samma gång försäkra oss om att det bara är narco-traficantes och oligarker som använder skatteparadis för att tvätta sina bloddränkta sedlar. Jag citerar:

Å andra sidan motbevisar boken min egen romantiska bild av skatteparadis som ett sätt att gömma tillgångar undan en förtryckande regim (skatterevision är en av de vanligaste åtgärderna för att sätta press på granskande medier). Obermayer och Obermaier visar att det snarare är diktatorer och regimlojala oligarker som utnyttjar de internationella kryphålen.”

Romantikern Svensson vill antyda att det bara är några få ruttna äpplen i korgen, detta för att avleda intresset från den uppenbara sanningen: att det är korgen som är felkonstruerad. Klassisk men uttjatad argumentationsteknik. Det är ett systemfel de beskriver i boken, inte några få exempel man kan avfärda som atypiska. Men Svensson är som sagt inte ute efter att beskriva någon verklighet eller vara upprörd över kriminellt beteende. Han har ett politiskt syfte. Han får betalt av Aftonbladets kultursida för att ta udden av den lika välgrundade som välmotiverade kritiken av konsekvenserna av trettio års indoktrinering av neoliberala myter. Svensson säger sig sakna nyanser i kritiken mot skatteparadis som han anser mycket väl kan vara legitima. Legitima skatteparadis? Det är själva definitionen av självmotsägelse.

Om man vill ha en mer djuplodande och initierad beskrivning av hur den ekonomiska eliten anser sig stå över samhällets normativa koder och juridiska brottsbalkar rekommenderar jag istället Guardians före detta redaktör Alan Rusbridgers tvådelade essä i nummer sexton och sjutton av New York Review of Books. Den första delen finns generöst nog att läsa gratis på nätet här men tyvärr är den andra låst. Se det som ett utmärkt tillfälle att börja prenumerera. 

Så här börjar Rusbridger sin artikel om den hur globala skatteflykten uppstod, hur ledande länder i västvärlden upprätthåller den och hur den nu är en integrerad del i den globala ekonomin:

“In a seminar room in Oxford, one of the reporters who worked on the Panama Papers is describing the main conclusion he drew from his months of delving into millions of leaked documents about tax evasion. “Basically, we’re the dupes in this story,” he says. “Previously, we thought that the offshore world was a shadowy, but minor, part of our economic system. What we learned from the Panama Papers is that it is the economic system.”

Med andra ord den diametralt motsatta slutsatsen mot den herr Svensson påstår att boken förmedlar. Problemet är att vi har en elit som kan välja vilka skatter de ska betala, en annan som tillåter dem att göra det och ytterligare en elit som inte bryr sig om att rapportera detta, alternativt är för ignorant för att beskriva fenomenet. Och jag behöver väl inte påpeka det självklara faktum att dessa elitgrupperingar likt Venn-diagram överlappar varandra.

Rusbridger skriver att i slutet av 1959 var cirka 200 miljoner dollar undanstoppade i offshore-konton. Idag beräknar ekonomen Gabriel Zucman att summan ligger runt 7,6 biljoner dollar. Jag fick slå upp det. Det är tolv nollor. De flesta kvarvarande skatteparadisen är gamla brittiska kolonier, men fortfarande med starka politiska och juridiska band till Storbritannien.

Han beskriver hur Google gjorde 13 miljarder dollar i vinst på Bermuda 2014! Det är 108 miljarder svenska kronor. Genom att studera bokföringen hos Google Netherlands Holding BV kunde man se hur all vinst från icke USA-baserad försäljning slussas till en Bermuda-baserad men Irlands-registrerad filial med namnet Google Ireland Holdings. Upplägget kallas ”double Irish, Dutch Sandwich”.

Ytterligare ett citat ur Nicholas Shaxsons bok, Treasure Islands: Uncovering the Damage of Offshore Banking and Tax Havens, är lika belysande:

”But these fast-growing, freewheeling hide-holes helped the world’s wealthiest individuals and corporations, especially the banks, to grow faster than their more heavily regulated onshore counterparts. Thus began a race to the deregulatory bottom. Each time one haven changes its laws to attract more funds, the rival havens have to respond. “This race has an unforgiving internal logic,” writes Shaxson.

You deregulatethen when someone else catches up with you, you must deregulate some more, to stop the money from running away.

He describes how the US eventually found it impossible to resist the lure of hot money, with a gradual blurring of the onshore and offshore escape routes from financial regulation. The end result is as described by Harding: the offshore world becomes inextricably embedded in the global political economy.”

Alla dessa nollor kan sedan via skalbolag, vars verkliga ägare är hemliga, investera i vilka tillgångar som helst i vilka länder som helst. Ett helt rimligt sätt att åtgärda problemet vore förstås att inrätta ett globalt register med namnen på alla bolags verkliga ägare. Det existerar ju redan med fastigheter och finansiella tillgångar på nationell nivå. Det är enkla, förnuftiga och fullt genomförbara åtgärder. Det handlar bara om politisk vilja, varken mer eller mindre. Men frågan är förstås om den finns? Och innan den kan mobiliseras måste kunskapen öka och medvetenheten höjas. I en välfungerande demokrati faller den uppgiften antingen på journalistiken eller på den politiska oppositionen i ett självförstärkande kretslopp. Enligt min mening har detta kretslopp de senaste årtiondena gått i baklås och ibland till och med reverserat. Om det är sant, finns det inga vinnare. 

För att sammanfatta: herr Svensson visar med sina texter två djupt problematiska symptom på det demokratiska tillståndets förfall: räckvidden på högerns indoktrinering och vänsterns djupa ointresse och okunskap om finansiella och ekonomiska frågor.

Varför Aftonbladet upplåter åtråvärd exponering i Sveriges största dagstidning, vars politiska orientering är oberoende socialdemokratisk, åt anarko-libertariansk agitprop är obegripligt, närmast bisarrt. Vem behöver fiender med sådana vänner?

Nu måste pappa vila.

/Nolle

Share

Feedback in the system or Is there an echo in here?

Timothy Snyder posted a text on The New York Review of Books’ blog, titled Grand Old Marxist. It’s a good and elaborate text on how the current crop of Republican politicians are direct descendants of the Cartesian school of Rationalism. But it feels soo eerily familiar, if not downright spooky. He starts his well written piece with the well known Marxist image of being haunted by a specter, and ends with a plea for less ideology. Well, as it just happens, my own short pamphlet lamenting the hegemony of free-market dogma, written some nine months ago, also starts with the same specter and ends with the same plea. Coincidence? You decide.

Share

SVT suger kamelballe

Tevetablåerna är fyllda kväll efter kväll av måttligt begåvade individer de vill att vi ska känna samhörighet med, journalister med lika måttliga förståndsgåvor, repriser på tjugo år gamla serier och en aldrig sinande ström av sport, av vad ointressant sort det än må vara. Men så ibland dyker det upp ett guldkorn man förstås redan sett men som kan vara värd att se igen.

De kanske mest dramatiska händelserna det senaste decenniet inträffade under 2008 i det vi nu kallar finanskrisen. Andrew Ross Sorkin skrev en väldokumenterad och detaljerad bok, To Big to Fail, om vad som hände bakom kulisserna den dramatiska sommaren och hösten. Sedan gjorde HBO en film på boken med gott resultat. Det är en bra film, idel välkända ansikten, insiktsfull, lärorik och viktig. Nu ska den visas på SVT1. Men döm om min bestörtning när jag får se vilken tid de väljer att visa den på. De jävla pappskallarna lägger den 01:40 natten mot måndag med sluttid 03:20! Har Svenska Bankföreningen gått runt och salat bland medlemmarna igen? Helt jävla häpnadsväckande obegripligt.

För den som inte har lust att sitta uppe till halv fyra en måndagsmorgon länkar jag till min egen recension av filmen.

Share
%d bloggare gillar detta: