Bruce is back

David Remnick har en låång men lysande läsvärd artikel om Bruce Springsteen i senaste numret av The New Yorker.

Han ska visst spela på Ullevi i helgen. Den enda konsert jag sett med honom var söndagskonserten i Göteborg 1985. Ett stort men alltmer falnande minne. Den får ett kort omnämnande i artikeln:

”He is even more popular in Europe. The rhythmic stomping of his fans at Ullevi, a football venue in Gothenburg, in 1985, damaged the foundation, an episode known in Springsteen lore as “the time Bruce broke a stadium.” In Europe, that spirit persists.”

Här har Remnick lagt upp några av sina favoritklipp från vad han kallar Springsteen’s Golden Age: 1978. Fanihelvete, jag har annat att göra än glo på gamla YouTube-klipp!

Share

Stig Vig

Stig Vig död, 63 år gammal. Dag Vag och Ebba Grön tycktes vara ute på en oändlig turné i början av 80-talet. Men jag minns honom bäst från Mats Ronanders andra soloskiva, God bok.

”Här är B.B. Damage och Långe Per
Åke Sunken och Hasses Atmosfär”

Den fortsätter med att rimma ”riktigt kloka” med ”löpa amoka”. Klockrent!

Tyvärr är varken Långe Per eller Hasses Atmosfär med i det här klippet. Men det gör inget, det är bra ändå. Tajt som fan, jag hade glömt hur bra gitarrist Malla är. Och Schunken är fenomenal! Jag minns att Mats Ronander i en intervju i samband med att skivan släpptes fick frågan om vilken god bok han kunde rekommendera varpå han nämnde Jerzy Kosinski. Om jag inte är helt fel ute var hans bok Flipper i ropet då. Själv tycker jag Den målade fågeln är bättre. Men viktigare för min del var att Malla angav Donald Fagens första soloskiva, The Nightfly, som inspiration. Sedan dess har olika namn och grupper kommit och gått men Steely Dan bestått.

Share

Back to the Blues Everybody!

I dessa tider av karaokekultur, oändliga schlagerfestivaler och ständiga auditions för människor som inte kan sjunga, än mindre spela något instrument, är det en lisa för själen att påminnas om musiker som faktiskt är musiker. Gary Moore kanske fastnade allt för länge i träsket av Marshallstackar och dubbla baskaggar för att räknas bland de riktigt stora – Hendrix, Vaughan, Clapton – men i bluesen kunde han, som så många andra, hitta sin känsliga sida.

Nio minuter av musikalisk magi med två Gibsongudar. De har så roligt att de inte kan sluta. Moore den mer aggressive med hårdare ljud medan King återhållsamt smeker Lucille som han brukar.

Fullt i klass med Jussi Björling sjungandes Ack Värmeland du sköna!

Share
%d bloggare gillar detta: