Varför agerar Aftonbladet Kultur femtekolonnare åt libertarianismen?

Nu är pappa trött igen. Trött på högerns historieförfalskning, trött på vänsterns oförmåga att se det uppenbara. Trött på att ingen säger ifrån. Trött, så jävla trött. Låt mig förklara.

I havet av neoliberala medlöpare brukar Aftonbladets kultursida sitta längst bak i klassen, vicka på stolen och uttråkat titta ut genom fönstret. Alla andra i klassen lyssnar förstås uppmärksamt på lärarens försäkran att det inte finns något annat alternativ, det neo-klassiska paradigmet skapar lycka och välstånd åt alla. Så är det nedtecknat i skrifterna. Så säger de högsta och mest vördade av själavårdare: Ekonomer, Politiker och Journalister. Vi är Herrens tjänare, bundna av gudomlig lag. Så ske Marknadens vilja. Låtom oss bedja. Att tvivla är att häda.

Men vad händer när de basala antagandena om den fulländade demokratin inte är uppfyllda? När de som har till uppgift att granska maktens förehavanden, samtliga maktcentra, inte bara de som står i motsats till granskarnas ideologiska intressen, inte gör sin plikt? Kan någon hävda att alla politiska åsikter granskas på samma sätt utan att dra ens lite på munnen?

När en viss politisk ideologi har överhanden i praktiken och även i beskrivningen av samma praktik är det extra viktigt att de som inte omfamnar samma ideologi kan visa ett visst mått av trovärdigt motstånd. Det är nödvändigt för att ett samhälle ska kunna kallas demokratiskt. Men när man är så totalt oinformerad att man till och med springer med vattenhinkarna åt den rådande maktens inhyrda pennor går min hjärna i spinn.

Aftonbladet är i Sverige den enda tidning med ett uttalat avvikande politiskt synsätt utanför nyhetsplats. Det kan man säga vad man vill om. På ledarplats låtsas man, precis som de hyrda pennorna på de så kallade oberoende liberala tidningarna, vara objektiva och intellektuella, men rapar förstås bara upp husbondens röst. Vill man veta vilken åsikt Peter Wolodarski har i en fråga räcker det att läsa Nu. Det är dock inget jag rekommenderar. Hjärnan fryser i fasa inför den flagranta anti-intellektualismen. Dock är Aftonbladets kultursidas nyfunna insikt om problematiken med identitetspolitiken hedervärd. Att byta åsikt är modigt. De allra flesta väljer, i regel helt omedvetet, att negligera sådant som inkräktar eller talar emot den egna, djupt förskansade åsikten. Men den text av Mattias Svensson, med rubriken ”Katastrofen heter Bush” som publicerades i augusti 2016, bryter mot varje intellektuell anständighetsnorm Aftonbladet Kultur själva rimligen omfattar. Och det är förutom det faktum att den förespråkar libertarianska åsikter. Har Aftonbladets kultursida plötsligt kammat sig, köpt ett äpple till fröken och flyttat längst fram i klassrummet?

Högerns bluff och vänsterns enfald
Nej, herr Svensson och Aftonbladet Kultur, katastrofen heter inte Bush. Katastrofen heter ideologin neoliberalism till vars försvar ni nu pinsamt nog bidrar. Det är som historien om mannen som dunkar huvudet i väggen och undrar varför det gör så ont. Svensson säger det inte rent ut, då skulle han sannolikt inte få sin text publicerad. Nej, istället leker han objektiv och reser tvivel där han kan. Oftast där han tycks ana att kunskapen är låg eller kontrollen är omöjlig. Han använder exempel som en måttligt insatt person till vänster tycker är bra samtidigt med traditionella libertarianska höger-argument. Mattias Svensson kritiserar staten med argument från höger, men låtsas att de är från vänster. Vänster-libertarianers vurm för negativ frihet, rätten att röka brass och knulla vem man vill är enkla att använda för att skapa en till synes gemensam utgångspunkt. Men vänster-libertarianism och höger-libertarianism är i praktiken samma sak: inga lagar, inga regler, ingen skatt då skatt är stöld. Maximal negativ frihet, vilket i praktiken reducerar den relativa positiva friheten. De starka ger och de starka tar, vad de vill, när de vill. När endast den negativa friheten betonas sker det ofrånkomligen på de svagas bekostnad. Bara gymnasiala hjärnor eller religiösa barn kan tro att detta är ett genomtänkt sätt att organisera samhället.

För herr Svensson kan den påstådda överdrivna statliga inblandningen förstås bara leda till en sak, nämligen det som förenar alla libertarianer oavsett vad de själva kallar sig: politisk organisering av samhället baserad på ekonomisk laissez-faire. Det betyder rent praktiskt massiva skattesänkningar, total avreglering av näringslivet och privatisering av allt utom möjligen polisen och militären. En självklar följdfråga blir då om detta också är Aftonbladets politiska åsikt? Om inte, varför då publicera denna text? Den enda rimliga förklaring är att de inte vet. Vilket tyvärr inte förvånar någon som följt den politisk/filosofiska diskussionen i Sverige de senaste trettio åren. På ena sidan har vi en tokhöger vars neoliberala grundsatser nu slutligen visat sig vara inget annat än religiösa böner och på motsatt sida en vänster som förirrat sig in i en snäv identitetspolitisk återvändsgränd. Och i mitten ett stort, fett gapande slukhål av verklighet som bönar och ber att bli sedd och beskriven, men ständigt ignoreras.

Det smackas många tungor och vaggas mången finger i dessa dagar, men det är inte den påstådda ignoransen och förmenta okunskapen hos de lägre klasserna som är problemet. Ett större och potentiellt mycket farligare problem är ignoransen hos de vars själva arbetsbeskrivning är att veta. Och som, viktigast av allt, bokstavligen har makten i sin hand att påverka långt fler än sitt fåtal närmast sörjande. En del kallar det lögn, andra hyckleri. Oavsett vilket är det en fundamental orsak till dagens högst rimliga tveksamhet till att lita på de så kallade eliterna. Det är precis den här sortens naket ideologiska, men ack så subtilt levererad dynga, som Aftonbladet borde avslöja, inte aktivt hjälpa till att sprida.

Vi har alltså att göra med ren propaganda från ett libertarianskt idiothöger-perspektiv – tokhöger räcker inte längre för att korrekt beskriva extremismen på idéer så långt ut på kanten av den politiska skalan – publicerad i en tidning som kallar sig socialdemokratisk. Vad mer finns egentligen att säga om tillståndet hos de intellektuella i Sverige idag?

Den stora lögnen
Av alla högerns lögner är min personliga favorit den om att det var de fattiga i USA som via Community Reinvestment Act och Fannie Mae respektive Freddie Mac låg bakom den stora finanskrisen 2007-2008, i vars skugga vi i hög grad fortfarande lever. För den som inte är så insatt kanske det ligger nära till hands att tro att orsakerna bakom den största ekonomiska nedgången sedan depression är omtvistade. Så är inte fallet. Alla, med undantag av höger-ideologer svårt ansatta av kognitiv dissonans, är överens om att orsakerna till finanskrisen orsakades av för liten stat, inte för stor som herr Svensson vill påskina.

Samma desperata försök till historieförfalskning och återupprättande av den egna insolventa ideologin är ju förstås inte ett lokalt fenomen. Barry Ritholtz har under många år varit lika förbannad som jag på dessa ideologers lögner. Han kallar fenomenet The Big Lie. Här är en av hans kolumner i Bloomberg från juni i år med den allt annat än subtila rubriken Lending to Poor People Didn’t Cause the Financial Crisis. Man känner så väl igen tröttheten över att ständigt behöva upprepa sig:

”What’s so wonderful about their article, which is an attempted take down of the Clintons, is that they miss the very obvious ways Bill Clinton’s administration did contribute to the financial crisis. But doing that would have been at odds with their anti-regulatory philosophy.”

Försöken att leda i bevis att den största ekonomiska krisen sedan depressionen, orsakades av alltför mycket statlig inblandning i ekonomin, när det i själva verket var precis tvärtom, blir nästan komisk i sin Orwellska absurditet. Avreglering av banker och derivatmarknaden, incitamentsstrukturer via bonusar och optioner i det egna bolaget, kriminell predatory lending, köpta värderingsinstitut, för att bara ta några exempel, hade skapat ett gravt dysfunktionellt finansiellt system med blind girighet som enda drivkraft och ledstjärna.

Själv skrev jag om finanskrisen här, här och här. Redan i januari 2011 la jag i ett blogginlägg upp en sammanfattning av den utredning (Financial Crisis Inquiry Commission) som gjordes av kongressen i USA. Slutsatsen då, för nästan sex år sedan, gäller än idag:

”Nästa gång ni läser att finanskrisen berodde på olika omständigheter som konvergerade på ett olyckligt sätt, eller att det var Fannie Mae och Freddie Mac som på politiska mandat skulle ge lån till minoriteter och låginkomsttagare, tro dem inte. Ta bara ett djupt andetag och skaka på huvudet och läs sedan lugnt vidare. Det är bara tokhögerns hyrda pennor som inser vilket sprängstoff den här rapporten innebär. Och nu är det damage control som gäller.”

Alltså, idag är det viktigaste argumentet för libertarianerna indirekt: att försvara ideologin mot empiriska belägg eftersom den är osann. Man kan ju undra varför högerns så kallade intellektuella lägger ned så mycket tid och energi på att hävda jordens platthet, men det är egentligen inte alls konstigt. Finanskrisen var kulmen på det teoribygge som säger att människans egenintresse och marknadens effektivitet och ofelbarhet är det bästa, ja till och med det enda sättet att organisera ett samhälle på. Om detta teoribygge inte bara skulle visa sig omoraliskt ur distributivt perspektiv, utan även suboptimalt ur ett effektivitetsmässigt och rationellt perspektiv, faller hela argumentationen som ett korthus. Ideologin är död. Det är därför bidragshögern är så enträgen i sin desinformationskampanj. Det är sålunda extremt viktigt att upprätthålla teorins sanningshalt i allmänhetens ögon. Pengarna och makten står på spel.

Med sådana vänner behöver vänstern inga fiender
Exakt samma strategi upprepas ett par veckor senare när samma herr Svensson har fått uppdraget att recensera de två tyska journalisterna Bastian Obermayer och Frederik Obermaiers bok om vad som hände när de blev kontaktade av en anonym person som ville läcka information om ett advokatkontor i Panama och som sedan blev känt som Panama Papers. Först låter han oss förstå hur upprörande de förhållanden är som beskrivs i boken för att sedan ägna resten av texten åt att minimera samma upprördhet och på samma gång försäkra oss om att det bara är narco-traficantes och oligarker som använder skatteparadis för att tvätta sina bloddränkta sedlar. Jag citerar:

Å andra sidan motbevisar boken min egen romantiska bild av skatteparadis som ett sätt att gömma tillgångar undan en förtryckande regim (skatterevision är en av de vanligaste åtgärderna för att sätta press på granskande medier). Obermayer och Obermaier visar att det snarare är diktatorer och regimlojala oligarker som utnyttjar de internationella kryphålen.”

Romantikern Svensson vill antyda att det bara är några få ruttna äpplen i korgen, detta för att avleda intresset från den uppenbara sanningen: att det är korgen som är felkonstruerad. Klassisk men uttjatad argumentationsteknik. Det är ett systemfel de beskriver i boken, inte några få exempel man kan avfärda som atypiska. Men Svensson är som sagt inte ute efter att beskriva någon verklighet eller vara upprörd över kriminellt beteende. Han har ett politiskt syfte. Han får betalt av Aftonbladets kultursida för att ta udden av den lika välgrundade som välmotiverade kritiken av konsekvenserna av trettio års indoktrinering av neoliberala myter. Svensson säger sig sakna nyanser i kritiken mot skatteparadis som han anser mycket väl kan vara legitima. Legitima skatteparadis? Det är själva definitionen av självmotsägelse.

Om man vill ha en mer djuplodande och initierad beskrivning av hur den ekonomiska eliten anser sig stå över samhällets normativa koder och juridiska brottsbalkar rekommenderar jag istället Guardians före detta redaktör Alan Rusbridgers tvådelade essä i nummer sexton och sjutton av New York Review of Books. Den första delen finns generöst nog att läsa gratis på nätet här men tyvärr är den andra låst. Se det som ett utmärkt tillfälle att börja prenumerera. 

Så här börjar Rusbridger sin artikel om den hur globala skatteflykten uppstod, hur ledande länder i västvärlden upprätthåller den och hur den nu är en integrerad del i den globala ekonomin:

“In a seminar room in Oxford, one of the reporters who worked on the Panama Papers is describing the main conclusion he drew from his months of delving into millions of leaked documents about tax evasion. “Basically, we’re the dupes in this story,” he says. “Previously, we thought that the offshore world was a shadowy, but minor, part of our economic system. What we learned from the Panama Papers is that it is the economic system.”

Med andra ord den diametralt motsatta slutsatsen mot den herr Svensson påstår att boken förmedlar. Problemet är att vi har en elit som kan välja vilka skatter de ska betala, en annan som tillåter dem att göra det och ytterligare en elit som inte bryr sig om att rapportera detta, alternativt är för ignorant för att beskriva fenomenet. Och jag behöver väl inte påpeka det självklara faktum att dessa elitgrupperingar likt Venn-diagram överlappar varandra.

Rusbridger skriver att i slutet av 1959 var cirka 200 miljoner dollar undanstoppade i offshore-konton. Idag beräknar ekonomen Gabriel Zucman att summan ligger runt 7,6 biljoner dollar. Jag fick slå upp det. Det är tolv nollor. De flesta kvarvarande skatteparadisen är gamla brittiska kolonier, men fortfarande med starka politiska och juridiska band till Storbritannien.

Han beskriver hur Google gjorde 13 miljarder dollar i vinst på Bermuda 2014! Det är 108 miljarder svenska kronor. Genom att studera bokföringen hos Google Netherlands Holding BV kunde man se hur all vinst från icke USA-baserad försäljning slussas till en Bermuda-baserad men Irlands-registrerad filial med namnet Google Ireland Holdings. Upplägget kallas ”double Irish, Dutch Sandwich”.

Ytterligare ett citat ur Nicholas Shaxsons bok, Treasure Islands: Uncovering the Damage of Offshore Banking and Tax Havens, är lika belysande:

”But these fast-growing, freewheeling hide-holes helped the world’s wealthiest individuals and corporations, especially the banks, to grow faster than their more heavily regulated onshore counterparts. Thus began a race to the deregulatory bottom. Each time one haven changes its laws to attract more funds, the rival havens have to respond. “This race has an unforgiving internal logic,” writes Shaxson.

You deregulatethen when someone else catches up with you, you must deregulate some more, to stop the money from running away.

He describes how the US eventually found it impossible to resist the lure of hot money, with a gradual blurring of the onshore and offshore escape routes from financial regulation. The end result is as described by Harding: the offshore world becomes inextricably embedded in the global political economy.”

Alla dessa nollor kan sedan via skalbolag, vars verkliga ägare är hemliga, investera i vilka tillgångar som helst i vilka länder som helst. Ett helt rimligt sätt att åtgärda problemet vore förstås att inrätta ett globalt register med namnen på alla bolags verkliga ägare. Det existerar ju redan med fastigheter och finansiella tillgångar på nationell nivå. Det är enkla, förnuftiga och fullt genomförbara åtgärder. Det handlar bara om politisk vilja, varken mer eller mindre. Men frågan är förstås om den finns? Och innan den kan mobiliseras måste kunskapen öka och medvetenheten höjas. I en välfungerande demokrati faller den uppgiften antingen på journalistiken eller på den politiska oppositionen i ett självförstärkande kretslopp. Enligt min mening har detta kretslopp de senaste årtiondena gått i baklås och ibland till och med reverserat. Om det är sant, finns det inga vinnare. 

För att sammanfatta: herr Svensson visar med sina texter två djupt problematiska symptom på det demokratiska tillståndets förfall: räckvidden på högerns indoktrinering och vänsterns djupa ointresse och okunskap om finansiella och ekonomiska frågor.

Varför Aftonbladet upplåter åtråvärd exponering i Sveriges största dagstidning, vars politiska orientering är oberoende socialdemokratisk, åt anarko-libertariansk agitprop är obegripligt, närmast bisarrt. Vem behöver fiender med sådana vänner?

Nu måste pappa vila.

/Nolle

Share

Tomhetens triumf

Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel
Mats Alvesson
Atlas, 2011

tomhetens-triumfRedan innan den svenska sommaren kommit och gått kan jag kora 2015 års viktigaste bok på ärans och hjältarnas språk. Den kom ut redan 2011 och är professor Mats Alvessons hafsigt skrivna men blytunga genomgång av skitsnackets och ytans seger över omdömet och djupet. Tomhetens triumf är en exposé över den tid som är nu, där inget trams är för dumt för att sägas, allt nytt är bra och om bara ditt leende är tillräckligt stort kan du sälja vad som helst till vem som helst. Han bryter varken ny mark eller erbjuder nya insikter men ingen kan fly från denna vitbok över dumskallarnas sammansvärjning. En svensk akademiker som tänker själv och faktiskt har något viktigt och intressant att säga. Och som dessutom har den goda smaken att våga kritisera sin egen profession. Kors i något tak någonstans i alla fall.

Det är inga steppande fjärilar på boksidorna och upprepningarna är många men innehållets vikt förlåter allt. Detta är en ytterst viktig bok om de underliggande drivkrafterna i det senmoderna samhället där konsumtion är den enda och fundamentala idé som hela samhällets krympande tillgångar kretsar kring. Och för att rationalisera sitt eget berättigande i en tid av förtvinande förväntningar lurar organisationer sig själva och sin omvärld först att förväxla nollsummespel med egna vinster, sedan förhöja sina anspråk till komisk grandiositet och till sist skapar man Potemkinkulisser av illusioner för att blända och förvilla.

Om man vill hårdra argumenten påstår Alvesson att lögner, skitprat och självbefläckelse är en del av dagens företags och organisationers modus operandi och jag är i allra högsta grad böjd att hålla med. Det är en truism att säga att ytan tycks vara viktigare än substansen i dagens samhälle och att det sluttande planet blir allt brantare, men Alvesson visar tragiskt nog att klichén stämmer. Samhällskritiska institutioner omfamnar i lycksalig ignorans och med öppna armar okritiskt den för dagen säljande management-trenden. Det är ett sorglustigt drama att beskåda.

I en tid då våra materiella behov är tillfredsställda, åtminstone för två tredjedelar av befolkningen, blir konsumtionens syfte istället social, symbolisk. Vi konsumerar för att konkurrera med våra likar. En jakt på social positionering, bekräftelse och godhet. Vi konsumerar för att imponera på grannen, ett relationellt spel utan egentlig substans utanför vår egen strävan att klättra ikapp eller helst förbi våra vänners sociala status. De är på samma gång medtävlare och domare, precis som du själv. Det är inte de egna preferenserna som styr begären utan vad man tror de andra i den grupp man vill tillhöra och identifierar sig med, begär. Och poängen är att summan av allas strävan att klättra förbi alla andra är noll då varje vinst är någon annans förlust. All befintlig forskning visar att ökad materiell standard inte med automatik skapar högre grad av lycka. Någonstans på den materiella klättringen avstannar korrelationen med lycka.

Enligt Alvesson har grandiositet kommit att bli på svaret på samtidens försök att till en billig penning kompensera för den sociala nivellering som nollsummespelet inneburit. Om allt för många konkurrerar om samhällets frukter kan man i alla fall plocka de lägst hängande genom att ladda och gestalta fenomen så att de framstår som glamorösa och framgångsrika. Grandiositeten har förstås ett nära samband med att viljan att bli sedd och bekräftad. Christopher Lasch beskrev narcissisten som beroende av andra för att få sin självkänsla bekräftad. Vi vill bli förknippade med något prestigefullt snarare än med något plebejiskt, något med vikt och status. Inte med något trivialt eller vardagligt. Därför byter skolor namn på utbildningar, företag byter namn på arbetsuppgifter och alla får nya, fina titlar att ståta med. Allt utan att något i den bakomliggande verksamheten förändrats. Grandiositeten är individualistisk, precis som samtiden förespråkar.

Sista benet i hans trikolor av villfarelser är illusion, ett minskat intresse för vad man skulle kunna kalla för substans. Man ser substansen som något gott, det råder aldrig någon tvekan om att kvalitet alltid är att föredra framför kvantitet, men inte till vilket pris som helst. Det kostar betydligt mindre att förmedla illusionen av substans, en kuliss, en ordmassa, en föreställning som ger sken av något positivt, av kvalitet eller substans. Varför inte framsteg, rätt politisk åsikt, det goda, det sanna och det vackra; det som vi alla vill ha, det som vi vet är gott och ingen kan ha någonting emot? Vad får vi? En tornado av pseudohändelser och pseudohandlingar. Och det bästa med pseudohändelser är att eftersom de är skapade kan de formas för att tjäna skaparens egna intressen.

När Alvesson kommer in på hur man i arbetslivet och organisationer handskas med hans tre fantasier kan vi alla känna igen oss. För det första pratar man ofta om hur samhället förändras och att organisationen måste följa med i tiden. För det andra söker organisationer skapa en positiv bild av sig själv. För det tredje vill organisationer öka just sin grupps status och för det fjärde har vikten av ”ledarskap” antagit metafysiska proportioner.

Orsaken till att dessa fyra myter har fått ett så stort inflytande är dessbättre inte alls svårt att förstå: just follow the fucking money! Många har dessa myter som sin enda – och mycket lukrativa – inkomstkälla. Tänk konsulter, reklam, PR, HR, journalister, mode; alla vars arbetsuppgifter består i att prata skit, ljuga och pådyvla omvärlden något den inte behöver. Men deras mantra är alltid detsamma: förändring är bra, det gamla är dåligt, vardagen är tråkig, framtiden är spännande. Nytt, nytt, nytt! Snabbt, snabbt, snabbt! Köp, köp, köp! Nu, nu, nu!

Och bullshitprosan frodas: man coachar, signalerar och förändrar. Ledningsgrupper coachas i knowledge management för att signalera tydlighet i sin värdegrund. Eller som Annie Lööf brukar säga: ”Jag älskar att leda.” Min personliga favorit är förstås kompetensutveckling vilket väl vanligen betyder en dags PowerPoint-seminarium på en konferensanläggning på bekvämt taxiavstånd från Stockholms central. Med grupparbete på eftermiddagen och samkväm på kvällen för att personalen tillsammans ska bonda som ett team, utforma målen och dra åt samma håll. Sedan har vi implementeringen av verksamhetsstyrnings-system. Det sker genom en ledningsprocess som har en huvudprocess vars stödprocess nu ledningsgruppen coachar en ledare i att använda för kompetensutvecklingsarbetets fortlöpande implementering i best practice av core values.

Man kan skratta rått åt näringslivets infantila besatthet av management-svengelskan, ledarskapscoacher och uppblåst titelsjuka om det inte vore för det faktum att det är denna elit som på alla plan beslutar vad som kommer att ske och dessutom i kraft av sin relativa styrkeposition, trots sin diminutiva numerär, också i hög grad påverkar vad andra i samhället beslutar sig för att göra, tycka och tro. Yta, illusion och i synnerhet förmågan att tro på sin egen svada är de egenskaper som premieras.

Det är Alvessons tredje exempel i hur tomheten triumferar som ligger mig varmast om hjärtat: hur eliten får oss att tänka, handla och välja som de vill, inte som vi själva vill. Det som Noam Chomsky och Edward S. Herman så träffande kallade Manufacturing Consent, men som ursprungligen myntades av Walter Lippmann i hans bok Public Opinion från 1922. Alvesson frammanar ett samhälle där konsumtionen på alla sätt är central och konsumentens/kundens/medborgarens val är navet kring vilket samhällsmaskineriet snurrar. Det sägs ju att kunden är kung men vad händer om han är naiv, ignorant, foglig och manipulerad? Han exemplifierar med hur konsumtionens onda tvilling – reklamen – indoktrinerar och styr vårt tänkande.

I vårt nuvarande senmoderna, postindustriella samhälle, har våra materiella behov för länge sedan tillfredsställts. Nu är vi relationella varelser och konsumerar för statusens skull, för vår plats i den sociala hierarkin. Men om vi redan har allt, vad ska vi då köpa? På den frågan har systemet alltid ett svar: vad det än må vara vi kan tjäna pengar på. Men utan självklara behov tvingas säljarna använda allt grövre metoder för övertalning. Från att tidigare ha utnyttjat den indexreglerade fåfängan använder nu systemet i symbolismens tidevarv individens redan konstruerade fantasier om sig själv och hur den bör vara, göra och se ut. Men det kräver kunskap om personen inte bara på generell utan också på individuell nivå. Nästa steg blir förstås att använda all metadata vi själva genererar, samla in den, systematisera den och sedan sälja den till högstbjudande för att användas till att få oss att konsumera ännu några fler saker vi inte behöver. Men vänta nu …

Men samma slutsatser kan förstås sägas om viktigare val än vilka kalsonger eller jeans vi köper. Vilka myter vi väljer att tro på, vilka journalister vi väljer att lyssna på, vilka politiker vi röstar på när det är dags att välja. Allt detta beror i hög grad på vad som sägs i det offentliga rummet och vad som sägs i det offentliga rummet beror i hög grad på vad några få vinstdrivande företag och dess ägare tycker. Att kritik mot detta kund/marknadstänkande inte prioriteras är i detta perspektiv inte förvånande. Mediers raison d’etre är lika dubbelt som glasklart: de ska tjäna pengar åt sina ägare och samtidigt tradera sina ägares politiska åsikter. Dra in kosingen går väl lite knackigt i dessa dagar men det senare gör de med bravur. De är inte en del av lösningen, de är i allra högsta grad en del av problemet. Det är ett dilemma men numera finns så många alternativ till propagandamaskinen att valet är enkelt.

Kom ihåg att vi alltid har ett val. Vårt ansvar som individer är att sträva efter att göra detta val så genomtänkt och omdömesgillt som möjligt. Att inte bidra till entropin.

 

Share

Katrine Kielos ofullbordade

Katrine Kielos bok Det enda könet anländer med en timing som inte står en HFT-algoritm efter. Dessvärre vill  den mer än den kan leverera. Men låt oss börja från början. Bland den tjattrande klassen på vänsterkanten är ignoransen om marknadens fundamenta legio. Den enda som visat ett visst mått av intresse och en djupare förståelse är Aftonbladets Katrine Kielos. Därför var nyfikenheten stor på boken som tycktes handla om den kanske viktigaste av frågor som inte får diskuteras – marknaden som naturlag. Men tyvärr sänktes förväntningarna dramatiskt när jag läste om boken på förlagets hemsida.

”Homo Economicus är rationell, objektiv, kalkylerande och oberoende. Ekonomerna hävdar att detta rimmar väl med grundläggande mänskliga drag. Men allt som karakteriserar Homo Economicus är egenskaper som vi i hundratals år har lärt oss att associera till manlighet. Är det en slump? De senaste decennierna har den ekonomiske mannen dominerat, domderat och lagt sig i det mesta. Homo Economicus är inte bara en man. Han är det enda könet.”

Om bokens titel endast varit en humoristisk blinkning till Simone de Beauvoir och samtidigt en liknelse av hur ekonomer reducerat människan i syfte att få plats med henne i sina ekvationer, vore den träffande. Men tyvärr, hon menar det bokstavligen. Eller snarare, hon säger att hon inte gör det,  men sedan gör hon det i alla fall. Om det låter förvirrande beror det på att boken inte är helt klar på den punkten. Och eftersom det är bokens centrala tes blir resultatet djupt otillfredsställande. Är Homo economicus ett universellt begrepp eller inte? I bokens första kapitel, när hon diskuterar hur nationalekonomin växt fram, tycks hon svara ja på den frågan. Men sedan ändrar hon sig och anlägger ett motbjudande särartsfeministiskt perspektiv. Plötsligt är mannen exploatören och kvinnan den exploaterade. Och den ansatsen fortsätter sedan implicit genom hela boken. Alla män exploaterar alla kvinnor.

När hon väljer Gary Becker för att bevisa sin tes att alla ekonomer alltid förespråkat den patriarkala maktordningen blir hennes text närmast parodisk. Hon målar upp en bild av att den ekonomiska vetenskapen sett den hierarkiska 50-talsmodellen med arbetande man och kvinnan som underordnad hemmafru som ett övergripande ekonomiskt ideal. Det är möjligt att Gary Becker och vissa andra ekonomer har argumenterat för specialisering av produktionen men det betyder inte  att nationalekonomin eller ekonomkåren generellt skulle ha förespråkat detta. Det är sökt och leder fel. Och redan här, i det tredje kapitlet, när Katrine Kielos absolut ska tvinga sina fyrkantiga käpphästar i det runda hålet, svalnar min initiala entusiasm för boken och förbyts till uppgivenhet.

Hon driver tesen att det är en sammansvärjning av män i allmänhet och manliga ekonomer i synnerhet som tillsammans har ett enda mål i livet – att undertrycka kvinnor. Två betydligt mer användbara förklaringsmodeller är istället dels att en viss socioekonomisk klass tjänar på att sakernas tillstånd är som de är, och dels att somliga ekonomer delar den bakomliggande ideologin för detta mål. Jag misstänker att det är förklaringar som även Katrine Kielos, åtminstone delvis, kan skriva under på. Men hon tycks inte kunna stå emot de för dagen fashionabla åsikterna hemma vid Zinken.

Sedan följer veritabla litanior över hur dåligt kvinnliga reklambyråchefer mår i dagens  samhälle. Varpå intresseklubben ivrigt antecknar. Katrine Kielos smala referensgrupp avslöjar hennes skygglappar när hon beskriver vinnarna och förlorarna i den postindustriella världen. Att entydigt påstå att män är vinnare medan kvinnor är förlorare i dagens samhälle är oförlåtligt trubbigt. Om inte direkt osant.

När hon lämnar den feministiska flagellantismen och beskriver pengars historia och finansmarknadernas utveckling mot allt mer komplexa produkter blir det mer intressant. Men hon fortsätter att förenkla på ett onödigt sätt. Nej Katrine, derivat och indexfonder är inte vadslagning om vadslagning. Det kan möjligen stämma om vissa sorters derivat men att säga det om indexfonder är rent av okunnigt. Och nej, teorin om den effektiva marknaden, EMH, har inte sitt ursprung i ”När ekonomer började bygga modeller utifrån tärningsspel och roulette antog de implicit att marknaden fungerade på samma sätt.” Däremot har hon förstås rätt i att de antaganden som görs i modellerna om att varje aktörs beslut grundas på fullständig information och rationalitet är inget annat än just det, antaganden.

Hon beskriver förtjänstfullt om det vi alla egentligen vet, och som direkt motsäger myten om den effektiva marknaden och den rationella människan, att vi trots otillräcklig information och motsägelsefulla emotioner fattar mängder av beslut. De är ibland egennyttiga men lika ofta inte alls. För att slippa tänka hittar vi på genvägar och inbillar oss att vi är smartare, roligare och vackrare än alla andra. Kort sagt, att vi rationellt söker maximera egenintresset varje gång vi fattar beslut är lika trovärdigt som flytande gasspisar.

Men snart är boken tillbaka i det konspiratoriska diket.

”Adam Smith ville konservera kärleken och stoppade ner den i en burk. På etiketten skrev ekonomerna ”kvinnor”. Innehållet fick inte blandas med något annat utan skulle hållas separat och instängt. Logiken i den här ”andra ekonomin” antogs vara något helt eget. Utan betydelse för helheten och egentligen var det ingen ekonomi, utan en oändlig naturresurs.”

Vänta, det fortsätter:

”Senare drog Chicagoekonomerna slutsatsen att den här logiken inte bara var betydelselös för hur välstånd skapades, den fanns rentav inte. Det var lika bra att driva även våra familjer och våra äktenskap utifrån marknadens logik.”

Det här är ett bra exempel på Katrine Kielos modus operandi. Ta en manlig ekonom, tillskriv honom åsikter han vagt har sagt, skruva dessa efter eget bevåg och slutligen insinuera att dessa åsikter är dominerande i samhället. Tycker ni att jag överdriver? Så här slutar stycket jag tidigare har återgett:

”Om vi verkligen hade velat bevara kärleken och omsorgen i samhället borde vi istället för att utesluta den ha försökt stötta den med pengar och resurser. Vi borde ha organiserat ekonomin runt det som var viktigt för människan. Men vi gjorde alltså tvärtom. Omdefinierade människan för att passa in i vår idé om ekonomi.”

Den manliga ondskan vet inga gränser. Han vill stjäla kärleken, och omsorgen!  Från vem framgår inte riktigt men man får väl anta att det är från kvinnorna. Men det är ju bara följdriktigt då mannen är ett djur.

Hon blandar och ger, lägger till och drar ifrån. Associationer mellan högt och lågt och till synes icke-relaterade ämnen är en viktig ingrediens i varje text med rimliga intellektuella ambitioner men en grundläggande förutsättning är att det håller ihop empiriskt. Blir liknelserna och orsakssambanden alltför halsbrytande förfelas deras syften och förvandlas istället till argument mot det ursprungliga påståendet. Att balansera på den linan kräver sin man, eller kvinna , förlåt jag menade förstås hen.

Samhällsutvecklingen de senaste trettio åren med ökande produktivitet och likaledes ökande vinster, exploderande ersättningar för de i toppen men sjunkande löner, relativt sett, för de i botten, är ett globalt fenomen. Orsakerna är en smygande brygd av samhällsförändringar, ideologisk förskjutning och mean reversion. Som av en tillfällighet minskade den tjattrande klassens intresse för just detta samtidigt som den flöt uppåt i hackordningen och istället kom att fokusera på individers identitet. Men ingenting av den grundläggande konflikten i hur samhället organiseras har förändrats. Det handlar fortfarande om hur det överskott som skapas i samhället ska fördelas och metoderna på vilket sätt det bör ske. Om konflikten är densamma, vad är det då som förändrats? Hur kunde den utveckling som Kielos så målande beskriver ske? Är männen den skyldige även här? Varför har de då försämrat för sig själv? Varför Katrine, varför?

Teorin om att det nyttomaximerande tänkandet gått så långt och trängt så djupt in i vårt vardagliga tänkande att vi numera ser oss själva, inte som människor i en gemenskap, utan som ekonomiska aktörer vars varje handling syftar till att öka sitt ekonomiska värde, sitt humankapital, är intressant men inte invändningsfri. Dels är själva begreppet svårt att definiera, vad är humankapital? Dels kan man med fog fråga sig om det verkligen stämmer att människor verkligen ser sig själva som investeringsobjekt. Och här använder Kielos samma metod igen. Hon överdriver betydelsen av en teoribildning, den hon argumenterar emot, för att sedan indignerat klandra den för moralisk moras. Så här avslutar hon kapitlet om humankapitalet:

”Tar man detta synsätt på allvar – och det finns inget synsätt som tas på lika stort allvar – då har man i grunden förändrat innebörden av att vara människa.”

Istället för den enskilde individen vill Kielos framhålla den beroende människan. Vi ingår hela tiden i ett sammanhang och är genom hela livet beroende av varandra. Det är sant men också trivialt. När hon i slutet av boken ska knyta ihop sina teorier om samhället blir det mer än lovligt förvirrat. Rent pinsamma feministiska teorier om kroppen blandas med lika pinsamma ekonomiska teorier om hur människan beter sig och allt fullbordas i en genant mixtur av juvenil existensfilosofi.

Katrine Kielos har på ett olyckligt sätt blandat samman sina favoritteman, feminism och ekonomi, och tyvärr på ett sådant sätt att hon deklasserat båda. Homo economicus, eller economic man, ska självklart inte förstås som den ekonomiska mannen utan som den ekonomiska människan. Ska begreppet gälla alla eller bara vissa? Kielos gör ibland den distinktionen men lika ofta inte. Det skapar förvirring om vad hon vill säga. I det här fallet kan man tyvärr inte både äta kakan och ha den kvar. Antingen gäller det första påståendet eller inte. Om inte, så gäller det andra.

Berättelsen galopperar fram med andlös journalistprosa på de små, små boksidorna. Påståenden och adjektiv staplas på varandra och tangenten för kommatecknet tycks vara trasig på hennes Mac. Ingen uppskattar raljerande mer än jag men en förutsättning för njutbara elakheter är ett gott humör och en viss distans. Här finns inte tillräckligt av någotdera. Men bokens stora problem är att istället för analys och fördjupning får vi återberättelser av välbekanta anekdoter. Boken hade tjänat på hårdare redigering och snävare fokus. Komplexa begrepp som normalt inte ens kan förklaras i en hel bok, kastas här fram på varje sida för att sedan lika summariskt avfärdas. Det blir tröttsamt och lämnar åtminstone mig med misstanken att det grumligt skrivna kanske också är det grumligt tänkta.

Om dagstidningar är historiens sekundvisare bör böcker alltid skrivas med sub specie aeternitatis som ledstjärna. Tidlöshet är något att eftersträva. Det kanske inte idag säljer lika många böcker till andra som tycker likadant men om du menar vad du skriver kan det inte vara din främsta önskan. Viktiga och komplexa ämnen är svåra att beskriva i pamflettform. Invändningarna hopar sig och studsar ur texten som om de ville bli upptäckta. Det förtar och förminskar vilket till slut förfelar. Det kan väl ändå inte vara syftet med en pamflett?

Min främsta invändning är egentligen inte mot bokens innehåll. Syftet är sympatiskt och synnerligen aktuellt men hennes anamnes över det boken vill diskutera, den dystra vetenskapens tillkortakommanden, är alltför svepande och utan pregnans. Det är formen som är bokens svaghet. När man vill propagera mot något, eller för något, är defensiven lika viktig som offensiven. Dina fakta ska stämma, din beskrivning av dina antagonister och deras argument ska inte bygga på överdrifter eller feltolkningar. Ju fler mål du släpper in, desto fler måste du göra själv. Liksom hennes kollega på Aftonbladet, Åsa Linderborg, spelar det ingen roll hur många bra argument du har för din sak. En diskussion där du försvarar Lenin är en diskussion du aldrig kan vinna.

Share
%d bloggare gillar detta: